FÖLJ OSS
.

Annons

KRÖNIKA
Jonatan Lindquist: Därför röstade jag som jag gjorde

Jonatan Lindquist:

Jonatan Lindquist: Därför röstade jag som jag gjorde


23 juni

KRÖNIKA. NHL Awards är förbi.

För första gången någonsin fick jag äran att rösta.

Så här röstade, och så här tänkte jag.


Ett av de största ansvaren vi NHL-reportrar tilldelas är att få rösta på en rad av de stora troféerna som delas ut efter slutet av säsongen. Den här säsongen fick jag för första gången göra det, och min själ vad svårt det var.

Jag la ner mycket möda och tanke men med facit i hand så hade man nog behöva lägga ner ännu mer tid för att få det rätt. Min egen beslutsprocess baserades på relevanta siffror, min egen uppfattning om spelaren samt samtal med personer vars hockeykunnande jag håller högre än mitt eget.

När jag lämnade in rösterna, ett par dagar efter grundseriens slut, så krafsade jag ner hur jag tänkt för att kunna ge en rättvis bild av mina röster och inte komma med någon efterhandskonstruktion.

Här är de kommentarerna, och en liten reflektion i efterhand.



HART: 



1 – Nikita Kucherov

2 – Sidney Crosby 

3 – Connor McDavid

4 – Patrick Kane 

5 – Johnny Gaudreau 



Nikita Kucherov gjorde den kanske mest dominanta säsong vi sett av en ytterforward sedan Jaromir Jagrs glansdagar, och det förtjänas att premieras. Generellt sett tycker jag att det är svårt för yttrar att vara de mest värdefulla spelarna, och jag vet att Kucherov har en fantastisk omgivning, men ändå – så bra som han var på det han gör så gick det inte att välja någon annan. Det är han som var den verkliga motorn i det bästa laget vi sett på ett par decennier.

Sidney Crosby nådde 100 poäng och var samtidigt defensivt dominant i ett Penguins som haft problem stora delar av säsongen och tog laget på sin rygg när de behövde det som mest. Connor McDavid lyckades inte släpa usla Oilers till slutspel men tillför ändå ett enormt värde till det här laget.

Patrick Kane höll ett blekt Chicago flytande väldigt mycket längre än de borde ha varit och Johnny Gaudreau var en light-verison av Kucherov i väst – en dominant ytterforward som var motorn i konferensens bästa lag.

Närmast för mig var Aleksander Barkov som gjorde 96 poäng i ett blekt Florida-lag trots ett väldigt stort defensivt ansvar. Barkovs mest produktiva del av säsongen kom dock när de redan var avhängda och det spelar in för mig. Nathan MacKinnon var också grym, och faller precis på målsnöret.



Efterklok reflektion: Det här är ett grundseriepris och därför känner jag mig nöjd med mina röster, trots svaga slutspel för Kucherov och Crosby. Möjligen borde Crosby ha varit före Kucherov.

I min värld är Barkov och MacKinnon båda bättre spelare än Gaudreau, men man kan absolut argumentera för att Gaudreau tillförda lika mycket eller mer värde i vinter (även om det är svårt att tvätta bort intrycket från Gaudreaus och MacKinnons vitt skilda slutspelsprestationer).


Så slutade omröstningen:


1 – Nikita Kucherov

2 – Sidney Crosby

3 – Connor McDavid

4 – Johnny Gaudreau

5 – Brad Marchand


NORRIS


1 – Mark Giordano 

2 – John Carlson 

3 – Brent Burns 

4 – Victor Hedman

5 – Morgan Rielly 


Mark Giordanos spel i båda ändarna av rinken gör att han får se ses som en storfavorit här, och det känns som att han är en ganska given favorit. John Carlson gjorde en bättre grundserie än ifjol. Den offensiva produktionen finns där, men överlag har han haft en fin inverkan på gjorda mål i 5v5 och dragit ett tungt lass i boxplay.

Brent Burns var den bästa offensiva backen i NHL den här säsongen men han har sina problem i defensiven och därför så kommer han in på en tredjeplats.

Victor Hedman har spelat för få minuter (22.46/match) för att komma högre upp än så här, särskilt i defensiva situationer, men han kan fortfarande dominera matcher som få andra. Morgan Rielly gjorde en kanonsäsong i Toronto och producerade bra i både powerplay och 5v5, och har dessutom fått göra ett stort jobb defensivt också.

Den jag allra helst hade velat ha in här var Kris Letang, men 65 spelade matcher är i lägsta laget. 


Efterklok tanke: Den här känner jag mig helt okej med i efterhand. Giordano kändes som den givne vinnaren och efter honom var det lite tombola. Kanske kunde någon av de andra namnen kommit högre eller lägre, men jag känner inte att det är så stor skillnad mellan dem.


Så slutade omröstningen:


1 – Mark Giordano

2 – Brent Burns

3 – Victor Hedman

4 – John Carlson

5 – Morgan Rielly


LADY BYNG


1 - Aleksander Barkov

2 – Connor McDavid 

3 – Morgan Rielly

4 – Marc-Andre Fleury 

5 – Patrice Bergeron 



Den stoiske Aleksander Barkov är en mästare på att stjäla puckar med sin klubba men blir trots det aldrig utvisad, och spelar en vackrare hockey än nästan någon annan spelare i ligan. En gjuten vinnare för mig.

Connor McDavid tar mer skit än nästan någon annan spelare men gnäller väldigt sällan, och för sig som ett absolut proffs i den utmanande situation som är Edmonton Oilers däckbrand till organisation.

14 utvisningsminuter för en förstaback som Reilly imponerar oerhört, och han verkar vara en oerhört sympatisk människa. Marc-Andre Fleury är typ NHL:s populäraste person och borde ha vunnit det här priset ifjol – han är samma människa i år och förtjänar uppmärksamhet. 

Patrice Bergeron är en annan spelare som är universalt respekterad, och som trots många minuter mot bra spelare lyckas ta relativt få utvisningar. 



Efterklok kommentar: Det här är i mitt tycke en märklig trofé som kommit att handla om hur lite utvisningsminuter man tar. För mig är det så mycket mer som går in i begreppet att vara en gentlemannamässig spelare (se Fleury ifjol) – och jag tycker absolut att målvakter borde kunna vinna det.

Jag hade velat få in Pekka Rinne här också, kanske istället för Fleury, det är väl den saken jag kan ångra i efterhand.


Efterklokt tanke: Jag kanske tog mig för stora friheter i vad jag läste in i det här priset, men ”en forward med få utvisningsminuter och tillräckigt många poäng” är väl inget kul? Så jag står nöjd ändå, och Barkov var ändå en så given vinnare att namnen efter honom spelade mindre roll (fick välförtjänt 126 av 171 förstaplatsröster).


Så slutade omröstningen:


1 – Aleksander Barkov

2 – Ryan O´Reilly

3 – Sean Monahan

4 – Morgan Rielly

5 – Connor McDavid




SELKE 


1 – Ryan O’Reilly

2 – Mark Stone 

3 – Sidney Crosby 

4 – Sean Couturier 

5 – Aleksander Barkov



Ryan O’Reilly leverade grymma siffror i alla typer av önskbara kolumner för en defensiv forward – mycket tid i boxplay, en massa defensiva zonstarter och ändå grym målskillnad. Det gjorde han hela säsongen, även när Blues som lag var usla. 

Han har också gjort det med en bra utvisningsskillnad och dessutom är han grym på att teka.

Mark Stone är en trollkarl med klubben och sättet han gjorde usla Ottawa bättre när han var på isen är fantastiskt. Sidney Crosby har varit bra defensivt länge, men dominant denna säsong. Sean Couturier är i princip lika bra som när han blev tvåa ifjol och Aleksander Barkov drog ett enormt lass i Florida. Hans underliggande siffror är för dåliga för att ta honom högre än så här, men när det gäller individuell skicklighet i defensivt arbete – alltså att ta puckar av motståndaren – har han få, om ens någon, överman.

Patrice Bergeron är den han alltid varit – men han spelade lite för få matcher och startade lite för mycket i anfallszon för att komma högre än så här.



Efterklok tanke: Den här känns bra i efterhand, även fast jag höll Bergeron utanför min topp fem helt och hållet. Argumenten ovan håller än. Många ville se Stone vinna eftersom yttrar aldrig gör det, men i min värld så var O’Reilly snäppet före och då kan man inte rösta annorlunda bara för att bryta trender.

Det här är dock en annan trofé som jag tycker är lite märklig – jag had hellre gett ut en brunkar-trofé till bästa doldis (och till exempel satt en gräns på hur mycket istid per match man får snitta), men det är en diskussion för en annan dag.


Så slutade omröstningen:


1 – Ryan O’Reilly

2 – Mark Stone

3 – Patrice Bergeron

4 – Sidney Crosby

5 – Aleksander Barkov


CALDER


1 – Elias Pettersson

2 – Rasmus Dahlin

3 – Miro Heiskanen 

4 – Jordan Binnington

5 – Brady Tkachuk



Elias produktion är en sak, x-faktorn med honom tar det till en annan nivå. Den mest spännande rookie vi sett på många år.

Det är slantsingling mellan Dahlin och Heiskanen, där den senare producerade lite mer och den andre förmodligen var bättre defensivt. Dahlins överlag sämre omgivning får ge honom övertaget.

Jordan Binnington hade kunnat vinna det här priset om han spelat fler matcher, men 32 matcher är 32 matcher. Brady Tkachuk fick kliva rätt in i en tuff situation och direkt leverera som en stöttepelare. Det ger mer möjligheter men också mer press än vad jämförbara kollegor som Andreas Johnson och Anthony Cirelli fick utstå.



Efterklok tanke: Såhär i efterhand känns det kanske som att Heiskanen borde ha varit före Dahlin, men då har man Stars-backens finfina slutspel i baktanke – där Dahlin som bekant inte fick chansen att visa upp sig.

Sedan då elefanten i rummet: Jordan Binnington. Även om slutspel inte räknas in så skulle jag förmodligen ha haft honom högre, för även om matchantalet var lågt så hade han stor effekt – även om jag tror att den överdrivs lite grann av hur undermålig Jake Allen var innan Binnington tog över så var han riktigt bra.


Så slutade omröstningen:


1 – Elias Pettersson

2 – Jordan Binnington

3 – Rasmus Dahlin

4 – Miro Heiskanen 

5 – Brady Tkachuk



NHL ALL STAR TEAM



Målvakter 

1 – Andrei Vasilevskiy 

2 – Ben Bishop

3 – John Gibson


Vasilevskiy har solida siffror, har spelat många matcher och kan göra räddningar som ingen annan målvakt i ligan kan göra. Ska jag vinna en match väljer jag honom.

Bishop har ett bra case för att vara den bästa målvakten i hela ligan, men antalet spelade matcher och det faktum att hans backup Anton Khudobin spelade nästan lika många matcher (vilket tyder på att resultaten kan vara en produkt av systemet) gör att man tvivlar lite.

John Gibsons första halva på säsongen var Hart-mässig. När det till slut inte längre gick att hålla laget flytande så förstår man att hans spel trubbades av en bit. Det ska inte överskugga hur bra han var under hösten.


Efterklok tanke: Robin Lehner hade så klart förtjänat att vara med här, men han fick knappt stryka på foten med lite av samma argument som Bishop (få matcher, en snarlik start prestation av tvåan Thomas Greiss).

Carey Price gjorde också en bra säsong och var någon som målvaktskunniga människor lyfte fram, så det får kanske också ses som ett misstag.


Så slutade omröstningen:


1 – Andrei Vasilevskiy

2 – Ben Bishop

3 – Carey Price


Backar 


1 – Mark Giordano 

2 – John Carlson 

3 – Brent Burns 

4 – Victor Hedman

5 – Morgan Rielly 

6 – Kris Letang 


Se ovan. Klämmer in Letang här för att lyfta fram den fina grundserie han hade. Var en fröjd att se när Penguins var ute här på västkusten. 


Så slutade omröstningen:


1 – Mark Giordano

2 – Brent Burns

3 – John Carlson

4 – Victor Hedman

5 – Morgan Rielly

6 – Kris Letang 


Vänsterforward

1 – Johnny Gaudreau

2 – Brad Marchand 

3 – Alexander Ovechkin


Gaudreau har vi avhandlat. 100-poängsmannen Marchand, som slipat bort de värsta övertrampen ur sitt spel, förtjänar en plats här. Kanske borde jag ha gett honom mer eftertanke i Hart-funderingarna också. 

50 mål är 50 mål, och därför får Ovechkin min tredje röst. Sanslöst hur han fortsätter levererera. 


Så slutade omröstningen:


1 – Alexander Ovechkin

2 – Brad Marchand 

3 – Johnny Gaudreau 


Center

1 – Sidney Crosby

2 – Connor McDavid 

3 – Aleksander Barkov 


McDavid och Crosby har vi avhandlat. 96 poäng i ett svajigt lag som Florida, med så mycket defensivt ansvar, gör att jag går med Barkov över MacKinnon. 


Efterklok tanke:


Nej, den här tycker jag blev bra. MacKinnon istället för Barkov hade kanske inte varit fel, men det är som att välja mellan pizza och hamburgare.


Så slutade omröstningen:


1 – Connor McDavid

2 – Sidney Crosby

3 – Nathan MacKinnon 


Högerforward 


1 – Nikita Kucherov

2 – Patrick Kane

3 – Mark Stone


Två offensiva trollkarlar och en poäng per match-spelare som är i särklass när det gäller defensivt spel på ytterposition. Mitch Marner och Artemi Panarin hade båda förtjänat en plats här, men jag väljer att premiera Stones unika paket.


Efterklok tanke:


Marner är en fantastisk spelfördelare och värdig en plats här, och samtidigt en spelare som är väldigt svår att jämföra med Stone. Båda är goda kandidater.


Så slutade omröstningen:


1 – Nikita Kucherov 

2 – Patrick Kane 

3 – Mitch Marner



All Rookie Team



Jordan Binnington

Rasmus Dahlin–Miro Heiskanen

Brady Tkachuk–Elias Pettersson–Anthony Cirelli


Den enda spelaren som tillkommer till namnen ovan är Anthony Cirelli. Jag väljer honom före Andreas Johnson, på grunden att Cirellis defensiva spel väger upp för hans aningen lägre produktion. En klippa i boxplay.


Efterklok tanke:


Målvakter och backar var så givna att den ende andre som fick röster på någon av de tre platserna var Marcus Pettersson och även om han gjorde en riktigt fin säsong så måste det väl ha varit folk som blandade ihop honom med Elias. Eller?

För forwardspositionerna gäller samma argument, då Johnsson var närmste anfallare att ta sig in efter Cirelli. 


Så slutade omröstningen:


t1 - Jordan Binnington

t1 - Elias Pettersson

t1 - Rasmus Dahlin

4 - Miro Heiskanen

5 - Brady Tkachuk

6 - Anthony Cirelli 




.


Dela artikel




.
.
.
.




Ansvarig utgivare: John Falck
© HockeyNews.se


Till toppen av sidan
expand_less
.
.
.
.