FÖLJ OSS
.
KRÖNIKA
Boston har bredden – nu måste lagets stjärnor kliva fram

Jonatan Lindquist:

Boston har bredden – nu måste lagets stjärnor kliva fram


1 juni
KRÖNIKA. Bostons förstakedja brukar inte helt oförtjänt kallas för The Perfection Line. Brad Marchand, Patrice Bergeron och David Pastrnak är vanligtvis en formation som behärskar alla typer av motstånd och alla situationer i en hockeymatch.

Så här långt är det inte fallet i den här finalserien.


I 5v5 har de släppt in tre mål och inte gjort ett enda, och det kan inte skyllas på motstuds – de har bara 36 procent av målchanserna och 37 procent av skottförsöken när de är på isen.
Jämför detta med +3, 55 procent av skottförsöken och 54 procent av målchanser i de tre första rundorna. 
Inte ens i powerplay har det stämt  – de har gjort 8.46 tillsammans i powerplay så långt i den här serien och på den tiden har Bruins bara mäktat med fyra skott på mål och inte en enda kasse. Marchand och Pastrnak var på isen för ett mål tillsammans i powerplay och Pastrnak fick en assist där, men det var Jake DeBrusks fina passning till Charlie Coyle som var direkt avgörande där.


MARCHAND SÅG DIREKT FRÅNVARANDE UT

Vad jag försöker säga är att den här trion helt enkelt inte varit bra nog, särskilt inte i match två. Pastrnak ska ha heder för att han tidigt försökte få in sig själv i matchen med några tacklingar medan Marchand stundtals såg direkt frånvarande ut, både i försvarsspel och puckhantering.
St Louis är ett av ligans bästa defensiva lag och ska givetvis hyllas för hur de har bromsat dem, och jag förstår att de kan dras med skadeproblem – Bergeron vilade till exempel från isträning igår och Marchand gjorde det inför den första finalen – men alla bra spelare dras med skavanker och tuff bevakning i Stanley Cup-finalen.
Boston behöver mer från dem, för bredd i all ära: ska du vinna Stanley Cup så bör dina bästa spelare vara dina bästa spelare. 



STJÄRNORNA VAR BÄST FÖR CAPITALS OCH PENGUINS - INTE BREDDEN

Bredd är enormt viktigt i slutspel, utan en bra sådan vinner man inga absolut titlar. Samtidigt är det väldigt lätt att förföras av fina insatser från doldisar och ofta är det sådana som fastnar på näthinnan. Det förändrar dock inte att dina ledare måste vara just dina ledare.
Ta Capitals ifjol – Washingtons fyra bästa poängplockare i finalserien hette Evgeny Kuznetsov, Nicklas Bäckström, TJ Oshie och Alexander Ovechkin. 
2017 var Pittsburghs bästa poängplockare i finalserien mot Nashville Sidney Crosby, Chris Kunitz, Jake Guentzel, Evgeni Malin och Phil Kessel. 
Året innan var det Kris Letang, Carl Hagelin, Kessel och Crosby som producerade mest mot San Jose. 
Mönstret är tydligt: det här lagens mest välbetalda storstjärnor och ett par av deras kedjekompisar.
Egentligen är det väl så enkelt som att alla måste göra sitt jobb: som breddspelare innebär det att slita stenhårt och ibland blixtra till. Är du däremot den som får rollen och istiden för att producera, då ska du när krutröken har lagt sig också vara den som har gjort det mer än någon annan.
Så här långt har Bostons tunga trio, den som skulle vara deras främsta vapen, inte visat det. 
Bruins-fansen bör hoppas att det ändras illa kvickt.


***

Förtydligande: jag förstår att det finns undantag från det resonemanget och att Boston mycket väl kan vinna Stanley Cup med Charlie Coyle som bästa poängplockare, sådan är hockeyns slumpartade, svåranalyserade natur – det finns många sätt att vinna –  men jag vill ändå hamra in den här poängen.

***

På tal om bra bredd: Jonathan Ekeliw på Sportbladet uppmärksammade Joakim Norströms resultat i boxplay och det är verkligen galet. Han har spelat 36 minuter och 46 sekunder i 4v5 i det här slutspelet och inte varit inne på ett enda mål bakåt – men däremot ett framåt.
Sanslösa siffror.

***

Första intrycket av St Louis: otroligt gemytlig stad. Man hör sällan så mycket positivt om det här stället, och det finns säkerligen vissa delar av staden man ska undvika, men så här långt så får den tummen upp. Grönt och fint, behaglig atmosfär. Trevligt.

***

Boston var svårare att få grepp om, det ska sägas. Men jag fick mig i alla fall en redig skål clam chowder, vilket tydligen hör till, och den var len och fin.


***


Kollegorna Wallin och Holmgren har äntligen anlänt. Det gjorde mig glad, men gladast av alla var nestor Bjurman som fick ett lass snus med sig från Sveadala.

***

Dom spelar verkligen Gloria i varenda gathörn i den här staden.

***

En match för Oskar Sundqvist kändes tämligen väntat.


***

Anledning till att jag fortfarande nog tror lite mer på Boston ändå: Tuukka Rask. Det blev ingen stöld av match två, men han spelade som en man som kan tjuva en seger eller två.
På tal om att de bästa spelarna måste vara de bästa, det är ju trots allt han som varit deras största stjärna i slutspelet.


***

I nattens studio kommer ett långt reportage om Alexander Steen, som Darren Pang kallar "en kapten utan ett C" och Ryan O'Reilly för "själen och hjärtat i den här klubben". Så inga blixtlurer i paus!

***

Missade ni senaste avsnittet av Hockeyklubben? In och titta på Viafree eller Viaplay, så får ni reda på vilken svensk som har bäst stuk i ligan (plus några andra fullgoda kandidater).



.


Dela artikel




.
.
.
.




Ansvarig utgivare: John Falck
© HockeyNews.se


Till toppen av sidan
expand_less
.
.
.
.