FÖLJ OSS
.

Annons

KRÖNIKA
Jakten på Marcus Johansson – så mycket kan han tjäna

Jonatan Lindquist:

Jakten på Marcus Johansson – så mycket kan han tjäna


25 maj

KRÖNIKA. Marcus Johansson spelar för att uppfylla sin pojkdröm – och för karriärens största kontrakt.

Här är några klubbar som jag tror kommer att följa svensken extra några under finalserien.


Det första först: Marcus Johansson är på väg att både uppfylla en pojkdröm och att jaga bort ett spöke från vuxen ålder (han var med om sju slutspelsmissar med det då hemsökta Washington Capitals). Detta är så klart fokus nummer ett.

Med det sagt så är Silly Season alltid intressant, även när säsongens allra viktigaste matcher står för dörren. Marcus Johansson har gjort ett strålande slutspel för Boston och med 3+6 på 15 matcher trots sparsamma 13.21 i istid per match (i det här slutspelet har ingen spelare i finalserien utöver David Backes producerat fler 5v5-poäng per spelad minut än Johansson).

Marcus Johansson och hans Boston svepte Carolina i konferensfinalen. FOTO: Geoff Burke/Bildbyrån.

Det står nog utom tvivel att Johansson höjt sitt marknadsvärde i sommar med sitt fina slutspel. Mången GM grämer sig nog över att de inte gick efter honom aggressivare vid trade deadline.

Slår Johansson till med avgörande insatser även i finalserien så kommer 28-åringen att vara en jagad man i sommar. Boston har en del kontrakt att lösa i sommar (Charlie McAvoy, Brandon Carlo, Danton Heinen) och de lär även börja diskutera eventuella förlängningar med Torey Krug och Charlie Coyle som är ett år ifrån UFA-status.

Det är inte säkert att Johansson passar in i den ekonomiska ekvationen. Han ska nämligen i sommar skriva sitt största kontrakt i karriären – totalt sett har han tjänat knappa 24 miljoner dollar på sina första fyra kontrakt och jag tror att han på detta enda kontrakt kommer att dra in mer än så.

Så vad kan Marcus Johansson få betalt?


KAN JÄMFÖRAS MED SILFVERBERG


Det finns två hyfsat jämförbara spelare som nyligen skrivit kontrakt. New York Islanders Brock Nelson och Anaheims Jakob Silfverberg är båda forwards i samma ålder som hade blivit UFA om de inte förlängt med sina respektive klubbar. 

De är inte samma spelartyp som Johansson, men jämförbara på det sättet att de mer är lyxiga breddalternativ än riktiga grundpelare i ett lagbygge. Nelson fick 6 miljoner över sex år, medan Silfverberg fick 5,25 miljoner över fem år. 

Det kan man ställa i perspektiv till att när man ställer dessa tre spelares mest produktiva säsonger mot varandra så tillhör den bästa (58 poäng) och totalt fyra av de sex högsta poängtotalerna Johansson. 

Dessa har givetvis kommit i bra omgivning i Washington, men även under de senaste två åren i New Jersey/Boston som har trasats sönder av skador har han producerat 0,51 poäng per match – Silfverberg ligger på 0,55 och Nelson på 0,54 under samma tidsram. 

Ovanpå det har vi årets slutspel som absolut ger mersmak. 

Så även om tex. Silfverberg har ett annat defensivt anseende och det finns andra faktorer att ta hänsyn så är det inte orimligt att påstå att någon kommer att lägga minst 5x5 på bordet i sommar.

Jakob Silfverberg skrev i mars på ett femårskontrakt värt 5,25 miljoner dollar per säsong. FOTO: Gary A. Vasquez/Bildbyrån.


LAGKOMPIS MED MCDAVID – ELLER ELIAS PETTERSSON?


Vilka lag skulle då kunna tänka sig att vilja ge Marcus Johansson 25 miljoner? Ren spekulativt tror jag att följande lag håller ett extra öga på Johansson de kommande dagarna.


Colorado – Bristen på offensiv bredd blev smärtsamt tydlig i serien mot San Jose, Avalanche behöver verkligen någon som kan driva en kedja bakom den tunga trion (som onekligen gör sig bäst tillsammans). 

Har också mastigt med lönetaksutrymme och vill Joe Sakic verkligen ha Johansson kan de nog buda över de flesta.


Columbus – Har förstått det som att Jarmo Kekäläinen var och nosade på Johansson vid deadline. Konstigt vore väl annat, givet hur aggressiv han var. Med draftvalsbanken tom (de har just nu två (!) val i sommarens draft) så vill Blue Jackets kanske inte använda sig av sina unga, bra talanger i trejder för att fylla igen luckan efter flyktande Artemi Panarin och eventuellt också Matt Duchene.

Att sajna Johansson kan vara en lösning på det. En adderad bonus är att Johansson med sin förmåga att ta blålinjen med kontroll och sina öppnande passningar skulle kunna kliva in och hjälpa Blue Jackets spel i fem mot fyra – de producerade bra i numerärt överläge i slutspelet men det här är annars det lag som varit ligans sämsta i powerplay de två senaste säsongerna.


Edmonton – har tajt mot lönetaket men behöver desperat hjälp bakom McDavid/Draisaitl och en ganska tom talangbank gör det svårt att trejda till sig sådan. Johansson skulle kunna driva en kedja längre ner i hierarkin.

Edmonton ska ha visat intresse för Johansson vid trade deadline och givet deras position i tabellen så bör det rimligtvis ha varit en affär som Oilers avsett skulle mynna ut i en kontraktsförlänging.

Ser Oilers nye GM Ken Holland till att Johansson får spela bredvid Connor MCDavid till nästa säsong? Foto: Perry Nelson/Bildbyrån.


Vancouver – Ett annat lag som sägs ska ha visat intresse för Johansson vid deadline utan att på allvar vara med i slutspelsjakten, vilket återigen borde tyda på ett avsikt att knyta upp svensken över tid. 

Klubben har resurser och känslan är att Canucks aggressivt kommer att försöka förstärka laget på den öppna marknaden i sommar. De behöver absolut forwardsbredd. Efter supertrion Pettersson, Horvat och Boeser så var deras mest använda forwards den gångna säsongen Markus Granlund, Loui Eriksson, Jake Virtanen, Tyler Motte och Nikolay Goldobin. Dessa spelare i all ära – det är ingen breddkvintett som skriker ”redo att ta nästa steg”.


Det var bara en måttlig näve lag jag se vara intresserade av svensken tjänster, var så säkra på att det är fler klubbar runtom i ligan som har ett extra öga på nummer 90 i gulsvart de kommande dagarna.

***

På tal om silly season: Vi har en intensiv månad av Erik Karlsson-spekulationer framför oss. Utlovar en rejäl djupdykning i detta framöver, men här borta surras det mycket om Tampa och New York Rangers.

Erik har konsekvent varit väldigt positiva i sina omdömen om San Jose som klubb och det är en härlig livsstil däruppe i norra Kalifornien, men givet det lagbyggets struktur så vet jag inte om det är det optimala valet för honom. Det känns som att det åldersdrivna fallet kan komma fort och smärtfullt där. 

Erik talade också efter säsongen om hur han uppskattas att spela i en legitim utmanare och glöm inte bort den faktorn: Karlsson kommer inte att krita på för en klubb där han inte ser sig själv ha goda möjligheter att vinna Stanley Cup.

Det surras mycket om Tampa och New Rangers här borta. Lightning vore läckert men jag ser helt enkelt inte hur de ska få till det lönetaksmässigt, om de inte väljer att bortse från vad som händer om ett eller två år. Rangers känns naturligare – och med Erik som ny kapten, Kaapo Kakko/Jack Hughes som ny påläggskalv och kanske också Artemi Panarin så kan den rebuilden vara över om en sex veckor.

Erik Karlsson ska hitta en ny klubbadress till sommaren. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån.


***


Nu fokus på matcherna som ska spelas. Vi börjar med att rikta strålkastarjus mot något jag tycker inte alls fått nog med uppmärksamhet.

Vladimir Tarasenko gjorde sitt första riktiga slutspel 2013 (han hade en match året innan). Sedan dess har han gjort 30 mål på 60 slutspelsmatcher – bara fyra spelare har gjort fler slutspelsmål än Tarasenko sedan dess: Logan Couture (36), Alexander Ovechkin (35), Sidney Crosby (33) och Evgeni Malkin (31). 

Upprepar att Tarasenko gjort 60 matcher – dessa fyra har alla 78, 77, 96 och 94 slutspelsmatcher respektive.

Det är en bedrift som har fallit helt och hållet i skymundan. Givet produktionstakt och omgivning kan du argumentera för att Vladimir Tarasenko varit den bästa målskytten i slutspelssammanhang sedan han kom in i ligan.

Spelmässigt lämnar han ibland lite i övrigt att önska, men han hittar allt som oftast ett sätt att få pucken in nät – han är delad fyra i slutspelets målliga med åtta fullträffar och trendar verkligen åt rätt håll. 

Tarasenko hade poäng i samtliga sex matcher mot San Jose och gjorde mål i tre av de fyra sista. 

Det finns en stor möjlighet att vi talar mycket om den här mannen väldigt snart.


***


En personlig favorit i den här serien: Charlie McAvoy. Tänker alltid på Drew Doughty när jag ser honom spela och det är svårt att ge en back en bättre komplimang än så.


***


Saxat från Bostons chins-test på campen 2015.

1: Zach Trotman – 41

2: Torey Krug – 40

3: Zdeno Chara – 37


Dem av er som testat att dra upp sig i en stång kan relatera till hur imponerande det här är, alldeles oavsett hur slappa teknikbedömningar man kan tänkas ha. Och det omdömet gäller Trotman och Krug – att en man i Charas storlek kan hantera sin kroppsvikt på det sättet är rent makalöst. 


***


Om jag vill bli ihågkommen för något är det denna mening som jag tuggar om och om igen: ”charmen med hockey är att det bästa laget inte alltid vinner”.

Spelar man om matchen mot Finland 100 gånger är jag säker på att Tre Kronor vinner den absoluta merparten, men så fungerar det inte i verkligheten och det är verkligheten som räknas – så stort grattis till Finland och deras sympatiska doldisgängs osjälviska lagspel.

Med det sagt: allt annat än guld är misslyckade för Tre Kronor. Det kommer inte alltid att inträffa, men ingen ska nöja sig med något mindre än så.

Den kravbilden är det som måste råda. 


***


Saxat från Jimmy Hamrins twitter: Svenskar som gjort 10 poäng i ett VM som 20-åringar: Elias Pettersson, Mats Sundin och Carl-Göran Öberg. 

Vilket ju ofrånkomligen leder till att man måste googla denne Öberg. Öberg gjorde som 19-åring 11 poäng för Sverige i VM 1958. Han vann brons då, den första av fyra VM-medaljer i karriären (silver x 2, brons x 2). Det blev också ett OS-silver samt fyra SM-guld för ”Lill-Stöveln” som han kallades eftersom att storebror hans var ”Stöveln”.

Smeknamn var bättre förr. 


***


Bronset 1958 är en av två gånger i historien då det på herrsidan blivit VM-medalj i både hockey och fotboll. Som bekant var det året då Sverige tog silver i hemma-VM i fotboll.

1994 minns vi alla för VM-bronset i fotboll men Tre Kronor tog även brons i hockey-VM då – något som fallit i en skugga större än den Mount Everest kastar. Detta dels på grund av den GES-ackompanjerade fotbollsyran som rådde den sommaren och dels på grund av en viss annan ishockeyturnering i Norge den vintern.

Sveriges tredje VM-medalj i fotboll var ett brons 1950, men då blev det bara en femteplats i ishockeyn världsmästerskap.

På damsidan har Sverige tre VM-medaljer i fotboll och två i hockey men ingen av dessa har infallit under samma år.


*** 


Kika gärna in på senaste avsnittet av Hockeyklubben på Viaplay eller viafree. Har en rolig undersökning där svenskarna runtom i NHL får berätta vilken de tycker är den bästa personen av sina landsmän i ligan.

På måndag kommer ett nytt inslag av liknande slag, men då med frågan: vilken NHL-svensk har bäst stuk? 

Missa icke.


***


Vi sänder så klart hela finalserien för er tappra själar som ska vaka uppe i natten. Jag kommer att vara på plats tills det är i mål, utlovar reportage och intervjuer i varje studiosändning. 




.


Dela artikel




.
.
.
.




Ansvarig utgivare: John Falck
© HockeyNews.se


Till toppen av sidan
expand_less
.
.
.
.