SHL presenteras av ATG Sport
Han har alltid fått kämpa med sin skridskoåkning, Joel Lundqvist. Aldrig haft den naturligt. Aldrig glidit fram på en räkmacka, alltid slitit sig till framgången.
## Kämpat sig fram. Jobbat hårdare än andra.
## Levt på sin enorma tävlingsinstinkt, viljan att vinna.
Som efter förra säsongen, en där Joel (likt hela Frölunda, utslaget tidigt av Malmö) var rejält missnöjd. Han tog hjälp av skridskocoachen Rolle Johannisson, en slipad (häpp) man lika dedikerad sitt yrke som Joel Lundqvist är sitt.
Två män med samma brinnande vilja att lyckas, med samma nyfikenhet vad gäller att finna nya vägar fram.
För ett år sedan sa Joel Lundqvist nej till ännu ett VM, han fokuserade fullt ut på sommarträningen, på att komma ut starkare och leda sitt Frölunda på bättre vis, han lyssnade på Rolle Johannisson – som också jobbar med Detroit Red Wings – och tog åt sig av dennes råd vad gäller slipning, åkyta och åksätt.
Facit 2018/2019: hux flux var Joel Lundqvist lika bra som guldsäsongen 2015/2016, nu med ett till synes smidigare rörelsemönster, ett mindre påfrestande åksätt.
På och utanför isen står Lundqvist för ett ständigt vägvisande vad gäller kraven på en professionell hockeyspelare.
Han sätter ribban som ingen lagkamrat någonsin tillåts fuska sig under, går i bräschen med hundraprocentig kamp i varje läge, tacklar, vinner dueller, vinner tekningar, sätter upp spel, gör mål, framför allt i PP. Vid första nedsläpp höjer han den metaforiska flaggan på vilken det står ”Följ mig.”
## 36 år gammal var Joel Lundqvist en kvartsfinalförlorare, hårt kritiserad av egna supportrar som tyckte han gjort sitt i en ledande roll.
## 37 år gammal är han, tillsammans med Ryan Lasch, huvudkandidat till Stefan Liv Memorial Trophy skulle Frölunda ta SM-guld (och Joel sitt fjärde).
Kanske inte så många som såg det komma, kanske borde det inte ens ha gått – men det gick.
Det var min första humla, och den andra är laget Djurgården.
Guldkandidat före säsongen, men ni vet allt elände som slagit till sedan.
Stackars Andreas Engqvist hann göra två matcher innan huvudet sa ifrån, Jacob Josefson skadade urinröret (just i en duell med Joel Lundqvist, (o)lustigt nog), nu under slutspelet har han haft problem med axel och diverse annat, i tisdags försvann kaptenen från final 5, precis som Olle Alsing – och stjärnan Jonathan Davidsson har inte spelat hockey på länge.
Släng in att Henrik Eriksson och Gustav Possler lämnat in under säsongen och ni förstår att jag ofta suttit och tänkt:
## Hur är det ens möjligt att detta Djurgården är i final?
## Och – hur är det möjligt att Djurgården gör det så jäkla bra, spelar så starkt, ställer så tuffa frågor till Frölunda att bara onödiga utvisningar och svagt spel i special teams har satt laget i 2–3-underläge?
Jag är grymt imponerad av moralen, av inställningen i Robert Ohlssons gäng. Det är som att Djurgården bara växer av motgångarna. Josefson borta? Äh, då centrar Emil Bemström med den äran. Lucka efter Bemström? Äh, då lyfter sig Mattias Guter.
Den chauvinistiska morgontidningen i Göteborg har redan genom sin hockeykrönikör trumpetat ut att Frölunda vinner i Globen.
Så kan det mycket väl bli (mitt tips var trots allt 4–2), men jag är långt ifrån lika säker.
Det finns så många stockholmare i Djurgården redo att kämpa för klubbmärket och för varandra att inget längre förvånar mig med det här humlelaget.
[email protected]
Henrik Leman driver webbsajten rakapuckar.com
## Kämpat sig fram. Jobbat hårdare än andra.
## Levt på sin enorma tävlingsinstinkt, viljan att vinna.
Som efter förra säsongen, en där Joel (likt hela Frölunda, utslaget tidigt av Malmö) var rejält missnöjd. Han tog hjälp av skridskocoachen Rolle Johannisson, en slipad (häpp) man lika dedikerad sitt yrke som Joel Lundqvist är sitt.
Två män med samma brinnande vilja att lyckas, med samma nyfikenhet vad gäller att finna nya vägar fram.
För ett år sedan sa Joel Lundqvist nej till ännu ett VM, han fokuserade fullt ut på sommarträningen, på att komma ut starkare och leda sitt Frölunda på bättre vis, han lyssnade på Rolle Johannisson – som också jobbar med Detroit Red Wings – och tog åt sig av dennes råd vad gäller slipning, åkyta och åksätt.
Facit 2018/2019: hux flux var Joel Lundqvist lika bra som guldsäsongen 2015/2016, nu med ett till synes smidigare rörelsemönster, ett mindre påfrestande åksätt.
På och utanför isen står Lundqvist för ett ständigt vägvisande vad gäller kraven på en professionell hockeyspelare.
Han sätter ribban som ingen lagkamrat någonsin tillåts fuska sig under, går i bräschen med hundraprocentig kamp i varje läge, tacklar, vinner dueller, vinner tekningar, sätter upp spel, gör mål, framför allt i PP. Vid första nedsläpp höjer han den metaforiska flaggan på vilken det står ”Följ mig.”
## 36 år gammal var Joel Lundqvist en kvartsfinalförlorare, hårt kritiserad av egna supportrar som tyckte han gjort sitt i en ledande roll.
## 37 år gammal är han, tillsammans med Ryan Lasch, huvudkandidat till Stefan Liv Memorial Trophy skulle Frölunda ta SM-guld (och Joel sitt fjärde).
Kanske inte så många som såg det komma, kanske borde det inte ens ha gått – men det gick.
Det var min första humla, och den andra är laget Djurgården.
Guldkandidat före säsongen, men ni vet allt elände som slagit till sedan.
Stackars Andreas Engqvist hann göra två matcher innan huvudet sa ifrån, Jacob Josefson skadade urinröret (just i en duell med Joel Lundqvist, (o)lustigt nog), nu under slutspelet har han haft problem med axel och diverse annat, i tisdags försvann kaptenen från final 5, precis som Olle Alsing – och stjärnan Jonathan Davidsson har inte spelat hockey på länge.
Släng in att Henrik Eriksson och Gustav Possler lämnat in under säsongen och ni förstår att jag ofta suttit och tänkt:
## Hur är det ens möjligt att detta Djurgården är i final?
## Och – hur är det möjligt att Djurgården gör det så jäkla bra, spelar så starkt, ställer så tuffa frågor till Frölunda att bara onödiga utvisningar och svagt spel i special teams har satt laget i 2–3-underläge?
Jag är grymt imponerad av moralen, av inställningen i Robert Ohlssons gäng. Det är som att Djurgården bara växer av motgångarna. Josefson borta? Äh, då centrar Emil Bemström med den äran. Lucka efter Bemström? Äh, då lyfter sig Mattias Guter.
Den chauvinistiska morgontidningen i Göteborg har redan genom sin hockeykrönikör trumpetat ut att Frölunda vinner i Globen.
Så kan det mycket väl bli (mitt tips var trots allt 4–2), men jag är långt ifrån lika säker.
Det finns så många stockholmare i Djurgården redo att kämpa för klubbmärket och för varandra att inget längre förvånar mig med det här humlelaget.
[email protected]
Henrik Leman driver webbsajten rakapuckar.com
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
