Därför ser Frölunda ut som en ostoppbar maskin

Jacob Moverare är under press i egen zon. Han tittar knappt upp innan han slår en hård puck längs sargen, rakt upp till Joel Lundqvist. Luleåbacken Fredrik Styrman chansar lite, försöker stöta bort Lundqvists passning med sin utsträckta klubba, men Lundqvist hittar plats i triangeln mellan Styrmans blad och skridskor. Pucken letar sig fram till Ponthus Westerholm som smeker upp den i krysset bakom Joel Lassinantti.

Ett typiskt Luleåmål.

Från Frölunda.

I CMore-intervjun strax innan den tredje perioden sa Thomas ”Bulan” Berglund att hans lag haft problem i inledningarna av perioderna, att det varit jobbigt, att han inte riktigt visste vad det berodde på men att han i alla fall hämtade en smula glädje i att hans lag tagit sig mot slutet av perioderna. Där och då sammanfattade han Luleås problem hittills i matchserien mot Frölunda.

Serietvåans anfallsspel fungerar bara fläckvis.

Det här är ett lag som byggt sitt anfallsspel på två fronter. Dels forechecken, att återerövra puckar från egen blålinje till offensiv kortsarg, vända spelet och fylla på med gott om folk i kontringarna. Man har trott på det, man har satsat när tillfälle givits, och det har gett utdelning. Mot Frölunda? Inte så mycket. Göteborgslaget har skickliga forwards som kan ta emot även halvskabbiga uppspel med kvalitet, man har fart och kombinationer för att ta sig ur egen zon snabbt och kontrollerat.

Den andra delen av Luleås offensiv är burskydden. En av Luleåbackarna gömmer sig med pucken bakom mål medan en forward åker upp och ställer sig på offensiv blålinje. Övriga tre spelare bågar enligt strikta linjer och det ger utrymme för att antingen hitta långa, raka uppspel eller – om puckföraren blir stressad – bara lägga ut pucken i mittzon och jobba därifrån. Det har Frölunda motverkat genom att skicka fram en, två, ibland tre spelare för att tvinga fram Luleås spelförande back från burskyddet innan hans lagkamrater hunnit hitta sina positioner och bågar. Det här är anledningen till att Luleå hamnat under extra hård press i andraperioderna – med längre väg till avbytarbåset blir man extra känslig för att inte föra spelet, särskilt om du spelar i ett lag som byggt mycket av sin energi på extremt korta byten – och att Luleå oftast sett bättre ut under periodernas andrahalva.

För även om Frölundas spelare är snabba och skickliga är de inga övermänniskor. De blir trötta, de också. Ibland kommer de till och med att gå bort sig.

Roger Rönnberg är ingen dålig tränare – jag vet, jag har själv spelat under honom, den näst bäste jag någonsin haft – och han har naturligtvis identifierat Luleås styrkor samt hur han ska kunna parera dem. Nu, helst i förrgår, är det upp till Thomas ”Bulan” Berglund att hitta på nästa motdrag. Luleå måste komma på ett bättre sätt att komma in i offensiv zon – för väl där är inte Frölunda särskilt vasst. Vi ser att Luleå skapar chanser när man får tryck, det finns ytor i både numerärt överläge och fem mot fem. Det är helt förståeligt, det är inte egen zon-försvar som Rönnberg byggt sin filosofi på, hans tanke är hela tiden att göra fler mål än motståndarna snarare än att släppa in färre. Just nu sitter han på alla ess i leken – för Luleå måste skapa betydligt fler chanser för att göra fler mål.

Luleå Hockey har inte samma kvalitet i sin spets som motståndet, men man har också haft en hel säsong då man haft svar på de olyckor som drabbat laget. Därför vågar jag inte riktigt döma ut Luleå Hockeys chanser i den här serien trots underläge 0-2 i matcher. Jag kan dock konstatera att Roger Rönnberg, från stadsdelen Hertsön i Luleå, gjort sin läxa – och att hans Frölunda ser ut som en ostoppbar maskin.

Just nu.

Har Luleå Hockey något svar på det? I så fall är det bäst att leverera det nu.