Ett fiasko som måste få de ansvariga att vakna

Damkronorna förlorade mot Japan och åkte ur världsmästerskapens a-division. Sverige, ett av världens bästa hockeyland, ska spela B-VM. Det är en skam för alla inblandade och sanningen är att Fredrik Glader, förbundskapten i Danmark, nästa säsong mycket väl kan vara ledare för ett bättre landslag än Sveriges.

Hur blev det då så här? Det går att föra en diskussion som ger vid handen att Ylva Martinsen satsat på fel spelare, att hennes trupp varit för trubbig och det offensiva spelet för fantasilöst. Namn som Josefin Bouveng, Celine Tedenby, Linn Peterson och Alice Östensson hade kunnat tillföra den kreativitet som faktiskt saknats, där allt för många brunkare inte klarat av att lösa upp motståndarnas defensiv.

Men i grund och botten tycker jag att problemet är ett annat.

Det är min fasta övertygelse att Sverige alltid ska kunna vara ungefär lika bra som Finland. Det finns inget som skiljer nationerna åt sett till kultur, skicklighet eller kunnande – allt handlar om vad man vill lägga för insats från förbundshåll. I år – och mycket tyder på att det kommer att fortsätta – får spelarna i det finska landslaget 10 000 kronor i månaden från förbundet. Det gör att många kunnat satsa helhjärtat på sin sport, det gör att man inte sliter ut sig på dagskiftet och tappar kraft i sin träning. Dessutom jobbar man betydligt mer aktivt och professionellt med spelarutveckling, individuell uppföljning och har kontinuerliga möten med de viktigaste spelarna.

Vad har det gett? Det har gett Europas bästa landslag, en spelartrupp som en bra dag kan ta upp kampen med USA och Kanada. Det har gjort att spelare som Noora Räty, 29, Jenni Hiirikoski, 32, Susanna Tapani, 26, Michelle Karvinen, 29, Riika Sallinen, 45 och Rosa Lindstedt, 31 fortfarande spelar i landslaget – istället för att jobba, studera eller satsa på andra sporter. Betänk vad den yngre generationen spelare lär sig av de här människorna, på och utanför isen, vad det ger att se världens bästa back kliva rakt från isträningen till ett fyspass i gymmet för att sedan se henne dominera i nästa match.

Vad som hänt här i Sverige vet ni redan.

Här har förbundet blundat medan förre förbundskaptenen genomförde ett program som fick 14 landslagsspelare att skriva under ett protestbrev. Här har förbundet tittat åt andra hållet när landslagsspelarna ville föra samtal om verksamheten. Här har förbundet nickat uppskattande när landslagets bästa back skickades ut ur verksamheten och – i förlängningen – ur sporten. Här har förbundet ryckt på axlarna när bärande spelare efter bärande spelare slutat för att de inte längre orkar med den verklighet som sporten erbjuder halva delen av befolkningen.

En sport för alla? Jommen tjenare.

Antalet flickspelare ökar lavinartat, det händer massor av bra saker på ungdomssidan, det går framåt – men utan en kraftfull insats mot nuvarande spelarstock, för att förbättra nuvarande damseniorers verklighet, behövs snabba insatser och en förbundsledning som tar sitt uppdrag på allvar. Det är dags för Svenska Ishockeyförbundet att ta tag i frågan med kraft, energi och ekonomi. Det är dags att visa att Sverige fortfarande är en världskraft i ishockey – hela sporten ishockey.

Om en degradering till B-VM var det som behövdes för att få hjulen att rulla i rätt riktning är det värt det. Men det är en skam att det ska behövas en käftsmäll för att vakna.