"Det här räcker inte, Luleå"

SM-slutspelet presenteras i samarbete med ATG Sport

Frölunda vinner ännu en kampsituation, Chay Genoway tar pucken runt mål, serverar Rhett Rakshani och Joel Lassinantti hinner inte riktigt över tillräckligt långt för att rädda. Pucken studsar via hans axel, in i mål och Frölunda har raderat ut Luleås hemmaplansfördel i sudden death.

Det var det enda logiska resultatet – men vägen dit var helt osannolik.

Från början var det Luleå som fick ut mest av sitt spel, utan att få ut tillräckligt för att göra mål. Det var Luleå som skapade chanserna, genom Austin Farley, Oscar Engsund, Robin Kovacs och Nils Lundkvist. Det var Luleå som spelade stort och fick bort checkande motståndarforwards, det var Luleå som oftast lyckades behålla farten genom mittzon, det var Luleå som hittade luckor framför motståndarnas mål. Frölunda hade problem, tvingades jobba med backpuckar på mål och jag räknade bara till två gånger som anfallarna framför Joel Lassinantti lyckades få styrningsträff på pucken.

Men i andra perioden kom scenförändringen.

Luleå har ju byggt sin säsong på att spela tajt, släppa få lägen, låta motståndarna jobba rumpan av sig för varje millimeter av is och puck. Man har byggt sitt anfallsspel på temposkiftningar, på att utgå från burskydd, på kontroll – och även om jag säkert minns fel kan jag inte påminna mig ett enda sånt läge. Det var som att man sket i allt, spände loss säkerhetsbältet och tryckte gasen i botten. Problemet för Luleå är att den vägen leder rakt ut över ett stup.

När Frölunda får byta chanser är man spetsigare, snabbare och bättre än väldigt många lag i det här landet, inklusive Luleå. Visst, Luleå skapade också, jag räknade till två avslut mot öppna mål men de räddades av utespelare eller gick utanför. Det går att hävda otur, det går att bygga ett ganska trovärdigt åtal på att 1-0 borde dömts bort på grund av spelare i målgården, men så länge den här serien inte blir mer tillknäppt och taktiskt orienterad misstänker jag att Luleå kommer att fortsätta ha otur. Med avslut, med domslut, med beslut.

Det här blir en kamp om att kontrollera matchbilden – och den blir inte lätt.

I tredje lyckades Luleå bättre, men det hade nog mer att göra med att Frölunda kände att tre mål skulle räcka, att man anfallit färdigt. Gästerna spelade sig ur hemmalagets press, släppte pucken djupt och väntade in de kontringslägen och fläckvisa långa anfall som skulle komma, som måste komma. Det kändes som att Frölunda kontrollerade matchen totalt, som att bortasegern var hemma, hade låst ytterdörren, laddat kaffebryggaren färdigt, släckt alla lampor, borstat tänderna och krupit ner under täcket och det är ju då man ska vara oerhört vaksam.

För det är då Luleå Hockey är som bäst.

Ett friläge för Emil Larsson. En hakningsutvisning på Brandon Gormley. Lassinantti till båset med fem minuter kvar. Hackigt, trasigt, bedrövligt spel i numerärt överläge – innan Daniel Sondell smekte in 2-3 från blå. Luleå till nytt anfall direkt efter tekning, ut med Lassinantti igen, ilskna vrål efter en utebliven utvisning på Niklas Olausson och mitt i kaoset trycker Jesper Sellgren in 3-3.

Räkna aldrig bort den direkt otänkbara mängd drama som den här sporten kan bjuda på, hur matchbilder kan förändras inom loppet av ett andetag. Räkna framför allt aldrig bort den här upplagan av Luleå Hockey.

Det är lätt att döma ut laget efter den här insatsen, men sett till hur Luleå spelat är det inte rättvist. Varje gång man varit i brygga, varje gång man ställts inför svårigheter, har man svarat med att höja sig. Frölunda spelade fantastiskt bra, undantaget första perioden och de sista fem minuterna av ordinarie tid – men trots det är jag inte redo att säga att Luleå Hockey är rökt.

Men man måste lära sig något av det här.

Jag vill se ett mer strukturerat, mer taktiskt styrt lag nästa match, och bortaplan inbjuder ju till just det. Kanske behövs också lite smutsigare spel, lite mer aggression, lite mindre rädsla för Frölundas spel i numerärt överläge.

Det är nu det börjar. Luleå Hockey har lärt sig att slutspel är mer än vad Växjö kunde erbjuda i kvartsfinalen. Nu får vi se om man lärt sig tillräckligt.