SHL presenteras av ATG Sport
Våren har kommit till Luleå. Solen skiner, taken droppar och fåglarna kvittrar från sina bon djupt inne i slutspelsskäggen. Det är alltid en speciell tid för de idrottsintresserade i den här stan – men det var länge sedan den var så här speciell. Damerna har redan tagit sitt märkligt bragdartade men ändå förväntade SM-guld och båda basketlagen (basket är en större grej här än ni tror) har högst oväntat och inte utan irritation åkt ut på rumpan redan i kvartsfinalerna. Fotbollen, då? Vi pratar inte så mycket om fotboll här, av förklarliga skäl, och vi ska inte börja nu.
Nu handlar allt om hockeyherrarna.
Det finns ingenting kvar som stjäl fokus, inget annat som tar kraft, inga andra guldrallyn att fokusera på. Det här är en stad och ett län som brinner för sin idrott. Jag har berättat om det förr, att det varit vår knytnäve i ansiktet på kolonialmakten, vårt långfinger mot rikare, finare och mer salongsfähiga regioner. Trots att vi har en fantastisk bredd på både elitidrott och supporterskap i Norrbotten finns det inom lagidrotten ingenting – ingenting – som går att jämföra med intresset kring hockeyherrarnas öden och äventyr.
Ja, jag skriver ”intresset”, men rätt ord är väl snarare beroende.
Jag skriver den här krönikan med kvalmatchen mellan Mora och Leksand som bakgrundsmusik och det är tydligt vad det handlar om för Mora. Nerver som fiolsträngar, pulsen som en golvpuka och tankar lika ofokuserade som en dänga av Dr Bombay. Det är ren och skär skräck, en ödessymfoni i tre fjärdedelstakt från Siljans stränder, och det är tydligt att här och nu kunde inte den här sporten visa upp två ansikten mer olika varandra.
För här, i Luleå, finns bara glädje.
Fansen målar flaggor och knypplar tifon, spelarna skrattar och dömer ut förbundskaptener, ledarna gormar och retas. Publiken fyller arenan match efter match efter match och alla – inklusive min mamma – pratar hockey. Jag har upplevt finalserier, jag har upplevt bottendramer, jag har upplevt allt som det här hockeylaget gjort de senaste 15 åren från extremt nära håll. Det är klart att den här stan brunnit förr, jag ska inte jämföra hypen – men jag vågar påstå att det inte funnits sånt här hopp på 25 år.
Vilket i sak är helt logiskt.
Under min tid som journalist har ju Luleå Hockeys herrar både vunnit serien och gått till final. Men jag kan inte påminna mig om att laget någonsin presterat på den här nivån. Jag tror inte att Luleå Hockeys herrlag varit bättre sedan mitten på 90-talet.
Och nu kan allt ta slut.
Frölunda är ett briljant hockeylag, välcoachat och välspelande, smutsigt, smart och smidigt. Få lag i Sverige innehåller den kvalité som Frölunda har i sin forwardssida och Johan Mattsson var magisk i kvartsfinalerna mot Malmö. Chay Genoway har sett ut som den ledare alla lag behöver och Anders Grönlund har plötsligt växt upp och ut till en titan.
Det här är två lag som speglar varandra, de är egentligen rätt lika i sina lagbyggen och djup. Skillnaden – förutom att Pathrik Westerholm, som ledde en kedja, är borta för resten av säsongen – är att där Frölundas grundtanke och förstafokus är offensiv handlar Luleå Hockeys istället om defensiv. Jag vill poängtera att det inte ligger någon som helst värdering i detta, jag vill också poängtera att man definitivt kan göra massor av mål och spela både frejdigt och fantasirikt även om ens grundtanke är defensiv, men det förtar inte fakta.
Och det är en av anledningarna till att jag tror att Luleå Hockey faktiskt vinner det här.
Nu handlar allt om hockeyherrarna.
Det finns ingenting kvar som stjäl fokus, inget annat som tar kraft, inga andra guldrallyn att fokusera på. Det här är en stad och ett län som brinner för sin idrott. Jag har berättat om det förr, att det varit vår knytnäve i ansiktet på kolonialmakten, vårt långfinger mot rikare, finare och mer salongsfähiga regioner. Trots att vi har en fantastisk bredd på både elitidrott och supporterskap i Norrbotten finns det inom lagidrotten ingenting – ingenting – som går att jämföra med intresset kring hockeyherrarnas öden och äventyr.
Ja, jag skriver ”intresset”, men rätt ord är väl snarare beroende.
Jag skriver den här krönikan med kvalmatchen mellan Mora och Leksand som bakgrundsmusik och det är tydligt vad det handlar om för Mora. Nerver som fiolsträngar, pulsen som en golvpuka och tankar lika ofokuserade som en dänga av Dr Bombay. Det är ren och skär skräck, en ödessymfoni i tre fjärdedelstakt från Siljans stränder, och det är tydligt att här och nu kunde inte den här sporten visa upp två ansikten mer olika varandra.
För här, i Luleå, finns bara glädje.
Fansen målar flaggor och knypplar tifon, spelarna skrattar och dömer ut förbundskaptener, ledarna gormar och retas. Publiken fyller arenan match efter match efter match och alla – inklusive min mamma – pratar hockey. Jag har upplevt finalserier, jag har upplevt bottendramer, jag har upplevt allt som det här hockeylaget gjort de senaste 15 åren från extremt nära håll. Det är klart att den här stan brunnit förr, jag ska inte jämföra hypen – men jag vågar påstå att det inte funnits sånt här hopp på 25 år.
Vilket i sak är helt logiskt.
Under min tid som journalist har ju Luleå Hockeys herrar både vunnit serien och gått till final. Men jag kan inte påminna mig om att laget någonsin presterat på den här nivån. Jag tror inte att Luleå Hockeys herrlag varit bättre sedan mitten på 90-talet.
Och nu kan allt ta slut.
Frölunda är ett briljant hockeylag, välcoachat och välspelande, smutsigt, smart och smidigt. Få lag i Sverige innehåller den kvalité som Frölunda har i sin forwardssida och Johan Mattsson var magisk i kvartsfinalerna mot Malmö. Chay Genoway har sett ut som den ledare alla lag behöver och Anders Grönlund har plötsligt växt upp och ut till en titan.
Det här är två lag som speglar varandra, de är egentligen rätt lika i sina lagbyggen och djup. Skillnaden – förutom att Pathrik Westerholm, som ledde en kedja, är borta för resten av säsongen – är att där Frölundas grundtanke och förstafokus är offensiv handlar Luleå Hockeys istället om defensiv. Jag vill poängtera att det inte ligger någon som helst värdering i detta, jag vill också poängtera att man definitivt kan göra massor av mål och spela både frejdigt och fantasirikt även om ens grundtanke är defensiv, men det förtar inte fakta.
Och det är en av anledningarna till att jag tror att Luleå Hockey faktiskt vinner det här.
Slutspelshockey är speciell, den handlar om att spela med marginaler och mening för att motverka den extra anspänning som direkt avgörande matcher innebär. När klubban bränns, när benen fylls av ångest och synfältet krymper ihop till ett toarulles storlek kommer den som klarar av att spela sitt spel med färst felsteg att vinna. Är det något som definierat Luleå Hockey den här säsongen är det just det – och när fin defensiv möter fin offensiv är det min fasta övertygelse att defensiven vinner oftast. Varför? Det är alltid enklare att förstöra än att skapa.
Den andra anledningen till att jag tror Luleå Hockey tar det är följande: Jag tycker helt enkelt att laget, spelare för spelare, ser en liten gnutta bättre ut. Joel Lassinantti är lite, lite bättre än Mattsson, Erik Gustafsson är lite, lite bättre än Genoway och Isac Lundeström är lite, lite bättre än Joel Lundqvist. Frölunda har en fantastisk powerplayspecialist i Ryan Lasch – men Luleå har Niklas Olausson.
Luleå Hockey har laget, spelsystemet och tryggheten för att slå Frölunda, men det finns mentala aspekter av hård slutspelshockey som vi inte riktigt vet hur de här spelarna hanterar. Det är tre säsonger sedan klubben var så här långt fram, från den truppen finns bara fem spelare kvar och den åkte ut… Mot Frölunda… I semifinal.
Det är ingen som kräver mer, det är aldrig en skam i att förlora så här djupt i slutspelet, kvar är bara glädje, förhoppningar och svaret på en fråga: Hur mycket brinner ni?
Det är nu vi får veta om Luleå Hockey är tillräckligt bra för att slåss om SM-guldet.
Den andra anledningen till att jag tror Luleå Hockey tar det är följande: Jag tycker helt enkelt att laget, spelare för spelare, ser en liten gnutta bättre ut. Joel Lassinantti är lite, lite bättre än Mattsson, Erik Gustafsson är lite, lite bättre än Genoway och Isac Lundeström är lite, lite bättre än Joel Lundqvist. Frölunda har en fantastisk powerplayspecialist i Ryan Lasch – men Luleå har Niklas Olausson.
Luleå Hockey har laget, spelsystemet och tryggheten för att slå Frölunda, men det finns mentala aspekter av hård slutspelshockey som vi inte riktigt vet hur de här spelarna hanterar. Det är tre säsonger sedan klubben var så här långt fram, från den truppen finns bara fem spelare kvar och den åkte ut… Mot Frölunda… I semifinal.
Det är ingen som kräver mer, det är aldrig en skam i att förlora så här djupt i slutspelet, kvar är bara glädje, förhoppningar och svaret på en fråga: Hur mycket brinner ni?
Det är nu vi får veta om Luleå Hockey är tillräckligt bra för att slåss om SM-guldet.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
