Är Djurgården verkligen redo för slutspel?

Signalerna var tydliga från start. Skellefteå var på plats för att göra en bra bortamatch, varken mer eller mindre. Man stod emot den inledande Hovet-forceringen, man stod emot det nästan eftertänksamt uppvridna trycket mot slutet av perioden, man stod emot de långa anfallen och man höll rent framför Mantas Armalis. Hemmalaget skapade ett läge av rang i första perioden – Dick Axelssons friläge – men då stressade Fredrik Lindgren så pass framgångsrikt att Axelssons högra skridsko utvecklade magkatarr.

Det var inga stora åthävor eller gester, Skellefteå var ödmjukt grovarbetande och inriktat på misstagsminimering, och Djurgården hade stora problem att komma igenom med någon som ens påminde om fart.

Utan sin fart kommer Djurgården att få stora problem i den här matchserien.

Det här blev en batalj om förutsättningar, vems matchplan som skulle råda, vilket tempo som skulle råda och på vilka premisser allt skulle avgöras. Bortalaget vann den kampen på samtliga punkter. Jag kan tycka att det är lite konstigt – det kan inte vara en överraskning för Djurgårdens spelare och ledare att bortalaget skulle spela ungefär så här.

Skellefteå har ju, historiskt sett, byggt mycket av sin hockey på fart, tyngd och långa, malande anfall som motståndarna till slut inte orkat stå emot. Det spelet har inte fungerat för dem i år, det är för många nya som saknar nödvändig kompetens i truppen, men gedigna hockeyarbetare finns det gott om. På hemmaplan har det här laget haft problem eftersom det funnits en vilja att spela offensivare, att styra matcherna, men borta har man varit klockrena. Man har sänkt tempot, spelat tajt som fasen ända från motståndarnas zon och lita på att de offensiva stjärnorna i truppen kommer att ta lägena när de får dem.

Nu är slutspelet här – och Skellefteå fick allt som behövdes.

Oscar Möller gavs tid och utrymme för att dra igång en uppsättning av Les Miserables, han valde att prickskjuta på Robin Alvarez klubba istället.

Bud Holloway knackade ner en ”passning” i brösthöjd, tittade på pucken som om den dragit ett tjockisskämt om hans mamma och vräkte in den i Adam Reideborns klubbhandskryss.

Några vunna närkamper, några stora skottäckningar på det, en bortdömd bredsida – och matchen var över.

Min morfar jobbade i skogen halva sitt liv, under en tid då muskelkraft och amerikafläsk drev yxor och bågasågar. Att följa med honom ut till ett skifte för att hugga var en upplevelse. Gubben var 65, 70, jag hade motorsåg, det spelade ingen roll. När jag fällt ett hade han fällt tre. När jag kvistat och sågat hade gubben gjort klart två stockar till. Jag svettades, han småflinade och tuggade på en bit saltkött.

Jag tänker mig att Djurgårdens spelare kände sig på ungefär samma sätt under den här matchen. Nog försökte de, nog gjorde de så gott de kunde – men det är svårt att tävla mot rutin och kunskap.

Skellefteåspelarna kavlade upp ärmarna, gick till jobbet och gjorde vad de skulle. Djurgården har redan förlorat första matchen, hemmaplansfördelen och initiativet – nu måste Robert Ohlsson göra något för att inte tappa hela matchserien.

Visst, Skellefteå har plågats av sin hemmaplan – men nu finns det inga krav på att dominera matchbilder, på att underhålla, längre. Nu handlar det bara om segrar.

Har Djurgården verkligen vad som krävs för att vända tillbaka det här?