Lindquist: De bästa ryssarna i NHL

Presenteras i samarbete med Hajper.com – En spelsajt i hajper-fart 

KHL:s framväxt må ha krympt det totala antalet ryska spelare i Nordamerika, men den absoluta spetsen är fortfarande kvar här borta – och vilken spets de besitter. Några av tidernas bästa och mest sevärda spelare kommer från det stora landet i öst, och så är det även i NHL anno 2018-19.

Här är de bästa av de bästa, enligt mig.

OBS: Alla siffror inför omgången natten mot torsdag.

10 – Sergei Bobrovsky

Tanken är att det här ska vara en just nu-lista, men jag inleder direkt med en gamla meriter-spelare. Bobrovsky har varit blek den här säsongen och det finns väldigt goda argument för att Anton Khudobin faktiskt borde ranks högre, men jag kan inte blunda för vetskapen om vad Bobrovsky egentligen är. 

Låt gå att han inte ens tar sig in på topp 30 i räddningsprocentsligan den här säsongen – det här är en spelare med två Vezina Trophy och den högsta sammanlagda räddningsprocenten av någon målvakt med minst 200 matcher de sex föregående säsongerna.

Med allt som pågått vid sidan av, där flyttrykten surrat kring Boborovsky och han faktiskt blev avstängd från en träning för olämpligt beteende, så är det kanske förståeligt att han inte varit i sitt bästa slag – men med det sagt vore det konstigt att inte ha med en av 10-talets förmodligen tre bästa målvakter på en sådan här lista när han ännu bara är 30 år gammal.

9 – Alexander Radulov

I ett Dallas som överlag känns som en besvikelse har Radulov levererat – hans underliggande siffror gällande skottförsök och målchanser är bäst av lagets forwards, och med snudd på en poäng per match (60 på 61) så har han också producerat faktiska resultat. 

Radulov har en bred offensiv verktygslåda och 32 år gammal en intensitet och inställning som matchar hans talang.

8 – Ivan Provorov 

Den här säsongen har inte riktigt blivit vad jag (och många andra) trodde. Provorov har fått dra ett tungt lass i Flyers och hans underliggande statistik imponerar inte överdrivet mycket, men det här är en spelare med enorm potential. Han kanske inte har den där offensiva flärden som vissa andra toppbackar, men han har potential att bli en minutätare som används i alla situationer och får det att se lättare ut än vad det är (tänk Drew Doughty-stuket). 

Tampas Mikhail Sergachev har en helt annan offensiv uppsida (som han inte riktigt fått visa upp i Tampas sylvassa konkurrens) och jag uppskattar också Dmitry Orlovs spel med pucken väldigt mycket, men helhetspaketet Provorov erbjuder får gå före. 

7 – Vladimir Tarasenko 

Det var en jobbig höst för både Blues som lag och för Tarasenko som enskild spelare, men den ryske tanken har hettat till på vårkanten. Från nyår och framåt så har han finfina 17 mål och totalt 36 poäng på 31 matcher. När allt är sagt och gjort kommer han säkert också att ta sig över 30-målsspärren för femte säsongen i rad. 

Han är kanske inte dynamisk nog för att kallas riktig superstjärna, men kombination av hans handledsskott och kraftfulla fysik gör att alltid är ett hot att göra mål.

6 – Evgeny Kuznetsov 

Evgeny Kuznetsov är en av NHL:s mest underhållande spelare. Han är en center av den gamla skolan som älskar att slå öppnande passningar, men har samtidigt en väldigt modern fart i sitt spel.

Addera ovanpå det hans färgstarka personlighet, som på isen kanske tydligast illustreras av hans fantastiska örnmålgest och vid sidan av densamma ofta skiner igenom nu när hans engelska blivit bättre och han blivit mer bekväm framför kameror. En av ligans bästa intervjuobjekt, i mitt tycke. Och en av ligans bästa spelare, i de flestas tycke.

5 – Evgeni Malkin

Vad säger det om Evgeni Malkin när den direkta magkänslan är att han haft lite av ett mellanår och han ändå hållit ett produktionstempo värt över 88 poäng över en hel säsong? 

Nu är det inget snack om att Malkin vid 32 års ålder är förbi sin prime – men Malkin är fortfarande en av sin generations bästa spelare, kanske rentav den som haft allra högst högstanivå, och han är fortfarande extremt svårstoppad.

Han är just nu överkroppsskadad och enligt Pittsburghs officiella rapporter rör det sig om vecka till vecka. Även fast Pittsburgh inte kommer vara ett hemmaplanslag i förstarundan skulle jag verkligen inte vilja möta ett lag med en Crosby som redan nu är glödhet, och en Evgeni Malkin som är en enorm historia av att leverera i slutspel. 

4 – Andrei Vasilevskiy 

I halvtid fick jag rösta på säsongens bästa målvakt i PHWA:s halvtidsomröstningar. John Gibson var mitt mål då, men till slut kom Anaheims genomusla spel ikapp honom och han tröttnade och försvann ur diskussionen. 

Frederik Andersen var röst nummer två och den store dansken gör en strålande säsong, men har darrat betänkligt de senaste matcherna. 

Den tredje slipsen som fick röst av mig står dock stadigt på jorden: Andrei Vasilievskiy. Han har tagit en ordentlig arbetsbörda och levererat en räddningsprocent i topp, och det är något visst med den store ryssen: han verkar bättre än någon annan kombinera en modern, vattentätt skolad målvaktsstil med förmågan att göra de här ofattbara räddningarna som tvingas fram av oförutsägbara situationer som tvingar instinkter och gudagivna förmågor att ta över helt och hållet.

Jag kommer inte rösta på Vezina (det gör ligans general managers) men jag gissar att det här är vår vinnare.

3 – Artemi Panarin 

Det känns som en evighet sedan som vi funderade på om Artemi Panarin kunde vara en produkt av Patrick Kane. Under sin tid i Columbus har Panarin snittat över en pinne per match och det har han gjort utan någon annan legitim stjärnforward som vapendragare.

Det blir ännu mer imponerande när man betänker att Columbus haft stora problem i powerplay under Panarins snart två år i Ohio. Hans 38 powerplaypoäng må vara bäst i Columbus under hans tid i klubben, men det är inte ens topp 50 i ligan under samma tidsspann – däremot har bara sex spelare i hela ligan gjort fler poäng vid lika styrka.

Offensivt kan Panarin allt. Skjuta, passa, utmana och driva en kedja på ett sätt som få yttrar klarar. 

Han kommer med all rätt att bli en väldigt rik man när han drar vidare till en ny klubb i sommar. 

2 – Alexander Ovechkin

Vad finns det att säga om denne man som inte redan blivit sagt? Vi vet redan att han är tidernas kanske bästa målskytt och att hans direktskott från den vänstra tekningscirkeln är det enskilt mest svårstoppade vapnet under den här eran. 

Att Ovechkin som 33-åring kommer att nå 50 igen och förmodligen vinna målligan är egentligen sanslöst – betänkt att under 2000-talet så har bara tre andra spelare gjort över 50 mål som 30-åringar (Jaromir Jagr vid 33, Joe Sakic vid 31 och Jarome Iginla vid 30).

Vad som också tål att hamras hem är hur enormt slitstark han varit. Under lönetakseran har bara tre spelare delat ut fler tacklingar än Ovechkin och inte en enda forward (och bara sex backar) har mer total istid – och ändå så tuggar han bara på och verkar till synes oförstörbar. Den här mannen är ett unikum. 

1 – Nikita Kucherov

Efter att ha sett Kucherov live i fyra matcher under en resa till Tampa blir man ännu mer hänförd än när man kollar in hans monstruösa poängtotal i statistikpapprena. Kucherovs känsla och självförtroende med pucken, hans sanslösa förmåga i alla aspekter av det offensiva spelet och hans tjurkalle är alla en fröjd att se.

Det är mycket möjligt att det här är världens bästa spelare vi pratar om – och någon som ämnar leda Tampa till Stanley Cup. Och på tal om det: Kucherovs slutspelstotaler är 29 mål och 59 poäng på 62 matcher, så nog kan vi kalla honom för den stora scenens man. Ska bli intressant att se om han på något sätt kan hitta en växel till nu när allt ställs på sin spets. 

***

Capitals två superryssar ser ni i NHL-studion på söndag, redan 17.00, då de möter Ivan Provorovs Philadelphia. 

***

Under min tid som SHL-reporter var Joakim Lindström min favoritspelare att titta på. Trots sanslös leverans känns det som han aldrig fick det riktigt stora rubrikerna. Kanske för sin enorma jämnhet som på något sätt gjorde att man vande sig vid hans ständiga produktion, kanske på grund av hans lite tillbakadragna personlighet som försvann bakom andra mer rampljuskompatibla profiler i Skellefteå.

Med det sagt: vad Jocke Lindström gjort i Sverige sedan han vände hem från sin första NHL-vända är sanslöst imponerande.

I samtliga sex säsonger han fått spela huvuddelen av matcherna har han alltid varit på pallplats i poängligan (och under den tiden också inkasserat ett par SM-guld). Vilken spelare det är.

2018-19: 48 matcher, 42 poäng (18+24)– 2:a i poängligan 

2017-18: 46 matcher, 50 poäng (16+32) 3:a i poängligan 

2016-17: 51 matcher, 54 poäng (18.36) – 1:a i poängligan 

2015/16 – KHL

2014/5 – NHL

2013/14 – 55 matcher, 63 poäng (23+40) – 2:a i poängligan

2012/13 – 53 matcher, 54 poäng (18+36) – 3:a i poängligan 

2011/12 – 21 matcher, 20 poäng (7+13) – 75:a i poängligan (femte högst poängsnitt per match)

2010/11 – 54 matcher, 60 poäng (28-+32) – 1:a i poängligan 

***

På tal om Joakim Lindström: Melker Karlssons backhandflipp till honom är fortfarande ett av mina favoritögonblick någonsin. Ni som minns, ni minns.

***

Max Jones i Anaheim, där har vi en spelare som ser ut att gå en ljus framtid tillmötes. Kraftfull och bra på rören, och händer som kan matcha det. 

***

Bara att lyfta på hatten för Luleå/MSSK. När minnen blir suddigare med åren kommer man säkert bara minnas det som det tredje guldet på fyra år för denna dynasti, men att vända 0–2-underläge till seger 3–2 i matcher är en imponerande bedrift.

***

Jag vill också lyfta fram auran av positivitet som verkar råda kring det här laget. Jag förstår att det är lättare när man vinner, men det verkar ändå vara något speciellt med vibben runt dem (har inte haft turen att besöka den charmanta staden Luleå på ett par år så mitt intryck baseras på sociala medier och hockeyfolk med bättre insyn som jag talar med, så ta det för vad det är).

Överlag så skulle svensk hockey må bra av att få in lite mer av den här positiva energin, optimismen och passionen. Ett föredöme för många.

***

Daniel Sprong är en av endast tre NHL-spelare i historien som är född i Nederländerna. Donald Spring är en av endast två som är född i Venezuela. Det är tillför ingenting til något av era liv, men jag känner att jag ändå vill förmedla det.

***

Sett till hur glödheta de är och hur svajiga många av de andra topplagen i väst ser ut just nu så håller faktiskt Vegas på att segla upp som lite av en sista minuten-favorit i väst.

Vilken grej det vore om de gick till final igen.

***

Innan någon av er gräver fram det: ja, jag tippade dem utanför slutspel. Jag är usel på förutspåelser.

***

Hoppas ni inte missade senaste avsnittet av Hockeyklubben. Där bjuds det en guidad rundtur i Tampas träningsanläggning, nyöppnad efter en 70-miljonersrenovering i höstas, med Anton Strålman som vägvisare.

Går att se på Viafree, Viaplay och hela Strålman-grejen går att se direkt på Facebook.