Jag tar för givet att Växjö har mer att komma med

Einar Emanuelsson är född i Kiruna ganska exakt ett år efter att Luleå Hockeys herrar senast tog SM-guld. Sedan han kom upp i a-laget har Luleå inte spelat kvartsfinal, utan åkt ut i styggelsen åttondel. Det här var hans första smak av det vi gamlingar kallar slutspel, och det var som om han var en kalv som just blivit utsläppt på en ljusgrön våräng för första gången.

•••

En kalv i slalomhjälm.

•••

Emanuelsson definierade Luleå Hockey lika bra som någon annan, för det fanns ingen nervositet, inga demoner som stal kraft. Kanske var det inspiration från damlagets SM-guld ett dygn innan kvartsfinalen, kanske var det bara helt vanliga goda förberedelser. Sant är dock att hemmalaget flög fram, på ett sätt som jag knappt sett på den här sidan jul. Luleå hade spelet och farten men lyckades inte utnyttja det till några giftigare lägen. Det Växjö skapade bjöd Luleå på, men det var å andra sidan desto giftigare. Efter första perioden kom varsitt mål, matchen jämnades ut en smula, Luleå höll fortsatt i taktpinnen och skapade några chanser. Gästerna vaggades in i halv säkerhet, gick och väntade på förlängningen efter att ha klarat ett boxplay, och sen var det bara två minuter kvar.

Einar Emanuelsson fick pucken. Avancerade över röd, över blå, möttes av Oliver Bohm i Växjös zon.

Bohm tog honom på lite för stort allvar, förståeligt, han ville inte bli rundad av den där lilla racerräkan och jag förstår honom. Men det var sent i matchen, det är långt runt Bohm så Emanuelsson bröt in framför istället. Han utnyttjade luckan mellan backbjässens ben, snärtade upp ett vidrigt litet handledsskott i krysset bakom Viktor Fasth och Luleå hade vunnit matchen.

Som om det vore enkelt.

Det var allt annat.

•••

Mot Luleås fart kom Växjö med fysik. Daniel Rahimi loggade tunga minuter, Bohm likaså, de kastade bort Luleåspelare från området framför Fasth meed alla till buds stående medel. Det var tydligt att ett gäng Växjöspelare – de fysiska backarna, nordamerikanerna med kapten Reddox i spetsen – hade en uppgift. De skulle nöta ner Luleås stjärnor med kroppskontakt, med irritation, genom att rubba de cirklar som gjort laget så framgångsrikt.

De utförde uppgiften men fick dåligt betalt för den. Luleå Hockey stod pall, ryckte på axlarna, gav igen när det behövdes och överdrev en smula när det krävdes.

Det är fel att påstå att Luleå Hockey fick en drömstart på matchserien, för hemmalaget presterade för den här segern. Serietvåan, en av guldfavoriterna, är inne i slutspelet. Tur är det – för Växjö kommer att bli betydligt värre att möta på hemmaplan.