De vann med motståndarnas medicin

Presenteras av Coolbet - odds från SHL till Hockeytvåan 

Att Huddinge skulle kämpa ner Mariestad med ”på gränsen”-hockey trodde jag nog aldrig att jag skulle få skriva. Men Talangfabriken lade finliret åt sidan och plockade fram det burdusa blåstället när skaraborgarna besegrades.

Det var två lag i jakt på viktiga poäng och en stigande form som klev ut på isen i Björkängshallen. Två lag med uttalade ambitioner om att ta sig till kvalserien som måste hitta en jämnare nivå för att kunna haka på tåget mot toppen nu när Allettan-serien börjar sätta sig.

Men också två lag sökande efter en identitet.

Huddinge som vi genom åren vant oss vid levererat ett virvlande, sylvasst offensivt fyrverkeri kom till spel med ett tillverkat mål på de två senaste matcherna, ett mål på sina två inledande hemmamatcher och som Allettans statistiskt sett sämsta offensiva lag.

Mariestad å sin sida har gjort sig kända som den där ständigt hotande underdogen som är jobbig att möta och där provocerande kraftfull hockey gått hand i hand med offensiv spets.

Den har säsongen har laget dock inte riktigt stått att känna igen. Resultaten kom utan något vidare spel i grundserien och i starten av Allettan har det varit knaper utdelning. Som att den där målsättningen om att faktiskt vara bra på riktigt och inte bara vara en jobbig joker inte riktigt passat manskapet som försökt lira (och bränt) lite för mycket och brunkat lite för lite.

Mariestad klev ut till match och fortsatte lira. Riktigt framgångsrikt flera gånger. Men som flera gånger tidigare i inledningen av serien inte hela vägen till seger.

För det var snarast Huddinge som spelade den hockey Mariestad gjort sig kända för.

Lite på gränsen, med stor energi och fysiskt spel. Det delades ut tacklingar i regelverkets ytterzoner, tappades lite humör och smällde flera gånger om. Emil Jakobsson och Robin Höglund var på jakt. Huddinge plockade fram en jäkla frenesi.

Det blev en i allra högsta grad oväntad matchbild med tanke på förutsättningarna. Okarakteristisk för att vara de två gängen. Men Huddinge gjorde det bra.

Toppen av tillställningen var givetvis rutinerade dynamon Björn Jonason som skyfflade in fyra av målen och spelade med så mycket hjärta att hälften hade räckt.

Han var så där gubbgrinig som gästernas fanbärare Filip Thörnkvist hade önskat att han var mer än bara i en lite mysig dispyt med just Jonason i ett av matchens tidiga byten.

Kanske hade Mariestad behövt den där andra häften av Jonasons hjärta. De hade definitivt behövt kliva på Huddinge betydligt hårdare och med mer kraft än vad som blev fallet.

Det ser ut som att Mariestad spelar med mindre guts än de brukar. Som om finlir har fått ta en större plats än det boforsiga brunk som gjort dem till ett lag som halva Hockeyettan älskar att hata. Som om laget inte brinner tillräckligt mycket för att verkligen lyfta.

Den där riktiga desperationen fanns över huvud taget inte där när laget skulle gå för en kvittering i slutperioden. Då spelar det ingen roll att det bitvis ser tjusigt ut när laget spelar.

Egentligen var det bara ”städlinan” där trotjänaren Linus Engqvist flankeras av Johan Dahlbom och Lucas Larsson som spelade Bois-hockey som Bois-hockey ska spelas. Med energi som är jobbig för motståndarna.

I Huddinge plockade i stort sett hela laget fram den ådran. Det var lika oväntat som imponerande.

Störst hjärta av alla visade kanske ändå gästernas Eddie Davidsson.

När olycklige Isak Andersson fipplat in 6-4-pucken, en slående opassande målvaktstavla, var Davidsson snabbt framme och klappade om den unge målvakten och gav honom stöd.

Så agerar en riktig föregångare och ledande spelare i ett lag.

Det kanske finns hopp trots allt.

Fler artiklar om Hockeyettan hittar ni här