Ut med det gamla – ring in det nya Luleå Hockey

Tre raka förluster är väl inget att gnälla om? Inte i normala fall, nej. Men det här är inte normalfallet. Sanningen är ju att Luleå Hockey inte haft en svagare perioden sedan serien började.

Efter premiärsegern mot Brynäs kom fyra raka förluster mot i tur och ordning Örebro, HV 71, Skellefteå och Linköping. Sen slog Luleå Färjestad borta, höll säsongens första nolla och sedan dess har det här laget icket förlorat två matcher i rad.

Fram till 21 december. Då vann Malmö med 4-0 i vad som mycket väl kan vara säsongens bottennapp för Luleå. Sedan vann Frölunda hemma och i fredags tog Timrå två poäng efter att ha hämtat ikapp ett underläge och sedan vunnit i förlängningen.

Det är de två mörka perioder som Luleå genomlidit hittills.

Ska vi jämföra med vissa andra jag upplevt under årens lopp är det som att bli ledsen över en bortklippt nagel på höger stortå när man tvingats amputera vänsterbenet.

2018 avslutades med en fullt planenlig och allt igenom rättvis seger borta mot Mora. Luleåspelarna avslutade den svarta sviten innan den blev ett problem och kan ta på sig partyhattar och tända tomtebloss med ett leende på nyårsaftonen.

Hur blev det så här? Thomas ”Bulan” Berglund och hans assistenter Kyrö och Stridh ska inte underskattas – och det gör ingen – men låt oss titta lite mer på spelarna. Så här i nyårstider skulle jag vilja ta tillfället i akt att summera 2018 för Luleå Hockey. Här är årets…

…målvakt: Joel Lassinantti.

Niklas Rubin hade ett fint fjolår i Tingsryd. Lassinantti hade en direkt svag säsong – för första gången sedan han var ”världens bästa målvakt” (enligt Jonas Berglunds vältränade och initierade öga) i Asplöven. Det här var ingen duell som var given på förhand. Men Lassinantti ställde om sitt spel en smula, slutade jaga extraräddningar och gick tillbaka till de grunder som tog honom till Sverigetoppen. Facit? Rubin har inte varit dålig – men Lassinantti har sannolikt varit bäst av alla.

…back: Erik Gustafsson.

Till viss del beror det nog på den norrbottniska det-går-åt-helvete-i-alla-fallismen, till viss del helt enkelt på att vi vant oss vid att stjärnvärvningar misslyckas i Luleå Hockeys herrlag. Hur som helst var jag långt ifrån övertygad om att Erik Gustafsson var värd de stora pengar som Luleå Hockey gav honom. Jag hade naturligtvis rätt. Han var inte värd de pengarna – han var värd dubbelt så mycket. Med Gustafsson har Luleå Hockey fått den ledare, den kravställare och det rättesnöre som jag tror saknats i omklädningsrummet sedan Anders Burström slutade. Att Gustafsson står under kontrakt till våren 2022 är inget annat än en skänk från ovan.

…forward: Johan Harju.

32 år gammal blev den forne skyttekungen plötsligt – specialist på numerära underlägen. Nej, Johan Harju kommer sannolikt aldrig att göra 49 poäng igen, men den gamle tickar på ändå. Han spelar i numerära överlägen, han tar roller i fjärdekedjan, han gör det mesta och är en av de viktigaste kuggarna i ett väldigt fint boxplay. Framför allt brinner han igen, med en glöd som jag faktiskt aldrig sett, och använder för första gången någonsin de allra flesta av sina 92 kilo. Det mesta pekar på att hans poängproduktion kommer att hamna något lägre än normala 25-30, men Harju är en streaky scorer och osvuret är bäst. Oaktat detta är det faktiskt roligt att se honom ilsken igen.

…värvning: Jack Connolly.

Alltså, ärligt talat. En snart 30-årig amerikansk ewok med flyende hårfäste som red Patrick Cehlins direktskott till 28 ass i Rögle för tre år sedan. Bra värvning? Jommentjena. Jommentjena! Jack Connolly har genomgående varit Luleås bäste spelare den här hösten och skapar chanser från allt. Han är totalt dominant i powerplay, han är den ende i laget som tekar med framgång, han har fart och framför allt har han ett skott som gör honom oerhört svårläst för målvakterna när han kliver in från kanten. Connolly är skrämmande bra – för om han skulle bli skadad kommer Luleå att tappa väldigt mycket offensiv.

…målskytt: Niklas Olausson.

Säsongen 2002/2003 gjorde en då 16-årig Niklas Olausson sin första säsong med Tingsryds a-lag i division I. Olausson gjorde fem mål, fem assist – och det är senaste gången hans målskytte matchade hans framspelningsförmåga. Sedan dess har de småländska handlederna passat fram till oräkneliga mål, medan de egna varit försvinnande få. Nu? Med målen mot Timrå står Luleåcentern på nio pyts, nio assist och kom faktiskt rätt nära att slå sitt eget personliga SHL-rekord på elva fullträffar – på en halv säsong.

…förlorade söner: Patrick Cehlin och Isac Lundeström.

Alltså, vi har ju glömt bort dem nu, nästan, men sanningen är ju att det här bygget fortfarande saknar två av sina bästa spelare. Cehlins hjärnskakningsrehab ser ut att flyta på enligt plan, Lundeström försöker spela Juniorkonorna till JVM-framgångar och tänk om Luleå Hockey skulle kunna slakta gödkalven och införliva de två potentiella slutspelskungarna i truppen framåt vårkanten.

…drag: Hockeydisco.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur det lät när Luleå Hockey hissade ner björnhuvudet för första gången. Det var inte vackert. Jag är också tillräckligt gammal för att minnas att olyckskorparnas kraxande snabbt drunknade i det stadiga skenet från alla småungar som en gång drömde om att få åka in genom det. Exakt samma historia har upprepat sig efter Luleås investering i isprojektion, ljudsystem och en baslåda som får ryggraden att dansa mazurka nedför trapporna till pressläktaren. Om ni inte fattar vikten av show för att skapa nya spelare kanske ni åtminstone kan ta in rena siffror: Luleå Hockeys herrar har ökat sitt publiksnitt med 500 personer den här säsongen.  Var det värt det? Givetvis.

…Nostradamus: Krönikör Johansson.

Spådomar inför 2019? Här är de. Patrick Cehlin ser vi tyvärr aldrig mer på en hockeyrink, men Isac Lundeström kommer hem efter JVM och ger Luleå stabilitet på centerpositionen. Emil Larsson hittar plötsligt fjolårsformen igen och öser in mål under slutspelet. Det gör att Luleå faktiskt tar sig till SM-final – men där tråkar Sam Hallam, Växjö och en Viktor Fasth i hysterisk form sönder norrbottningarna. Det kan framstå som en smula irriterande för fansen, men vi ska ha i åtanke att den här säsongen från början faktiskt till större delen handlade om att undvika de två nedersta platserna i tabellen.