Lindquist: "Både oroande och kittlande med Flyers"

Här läser du fler artiklar om NHL 

Först och främst gällande Flyers: de verkar onekligen vara en av de absolut populära NHL-klubbarna i Sverige. Jag har inga vetenskapligt underbyggda siffror för att backa upp det här påståendet, men baserat på vad mina bekanta och tittare/läsare jag talat med har för favoritlag så verkar Flyers stå högt i kurs. Även om svenska NHL-storheter som Peter Forsberg, Pelle Lindbergh och Mikael Renberg har representerat klubben så tror jag inte att det är den främsta anledningen.

Jag tror snarare att den är Broad Street Bullies-stämplen, ett epitet som grundlades av den våldsamma och skrämmande 70-talsupplagan av Flyers. Via Ron Hextalls galna dagar i slutet av 80-talet och Legion of Dooms terror av ligan under 90-talet så har Flyers som lag alltid haft något elakt och lite oberäkneligt över sig.

Huruvida så fortfarande är fallet tål väl att diskuteras. Det känns onekligen som att spelare i det här laget ibland förpliktigas av historien och av fansen i staden, och därför ofta hittar en växel till i det fysiska spelet, men jag vet inte om jag skulle kalla den här upplagan av Flyers för elaka.

Däremot skulle jag kalla dem väldigt svårplacerade.

Vad är Flyers?

Det som i min värld gör Flyers mer intressant än de flesta lagen i den här ligan är att de är så oerhört svåra att få grepp om. Dels för att de på många sätt har ett ganska ojämnt lagbygge.

Topp sex håller ypperligare klass och detsamma gäller det första backparet, men bakom dem så är försvaret ett frågetecknet och vad det gäller målvaktsspelet så är det så klart säkert som amen i kyrkan att ingen människa i den broderliga kärlekens stad vågar hoppas på stabilitet där.

Jag skall definiera frågetecken och utropstecken snart, men först lite om den andra dimension av Flyers spretighet: åldersstrukturen. 

Nolan Patrick, Travis Konecy och Ivan Provorov är 20–21, Shayne Gostisbehere och Sean Couturier är 25 och 26 medan Jakub Voracek och James van Riemsdyk är 29. Wayne Simmonds 30 och kapten Claude Giroux har kommit hela vägen till 31.

Det är en stomme i vitt skilda åldrar, och det gör det svårt att balansera nuet mot framtiden. Nu verkar Giroux och Voracek visserligen inte direkt vara på väg utför (båda slog till med karriärbästa ifjol, med 102 respektive 85 poäng) men man vet aldrig hur snabbt och hur kraftigt åldern tar ut sin rätt.

Giroux är sajnad till 2022, van Riemsdyk till 2023 och Voracek till 2024. Deras sammanlagda caphit är 23,5 miljoner dollar och när nya kontrakt ska delas ut till Provorov, Konecy (i sommar) och Patrick (nästa sommar) så kommer det inte finnas mycket pengar kvar till bredd (och förmodligen inte till att behålla Simmonds heller).

Jag har rabblat en hel massa siffror och namn nu, men min poäng är att Flyers och Ron Hextall (som numer är GM och inte galen målvakt) efter år av tålmodigt konstruerande av det här lagbygget nu måste börja gå för det om han vill vinna något under Giroux-eran av klubbens historia – samtidigt som han inte lär vilja pantsätta en framtid som ter sig lovande.

Inledningen av säsongen har inte direkt varit övertygande. Deras underliggande siffror är tämligen medelmåttiga i fem mot fem, både när det gäller att skapa och förhindra skottförsök, men i botten av ligan när det gäller räddningsprocent. 

Vidare har deras boxplay också varit riktigt uselt, och det är en spelform där de har varit notoriskt undermåliga de senaste åren.

Flyers måste ta sig en funderare på ett par saker.

1 – Är försvaret bra nog?

Shayne Gostisbehere och Ivan Provorov är strålande backar, även om den sistnämnde inlett säsongen lite skakigt. Bakom dem är det dock tunnare. 

Stoppa mig om du hört mig säga det här om andra lag förut, men vad Flyers skulle behöva är en högerfattad minutätarback. Provorov och Gostisbeheres spets, i kombination med att Flyers har ett sällsynt vänsterstyrt powerplay gör att powerplaykompetens inte är högsta prioritet från sagda spelare – men däremot någon som kan äta tuffa defensiva minuter och sätta igång spelet på ett effektiv vis.

Synd bara att efterfrågan på sådana spelare är ungefär lika hög som den är på Pripps långburk under fotbolls-VM.

2 – Målvaktsfrågan, ständigt denna målvaktsfråga.

Flyers har ridit Brian Elliot hårt under säsongsinledningen och för det har de belönats med en av de sämsta räddningsprocenterna som någon förstamålvakt mäktat med under säsongsinledningen. Elliot är 33, har en svajig slutspelshistorik och har inte övertygat sedan han lämnade St Louis sommaren 2016. 

Stort frågetecken.

I leden finns Carter Hart, upphaussad stortalang. Hextalls version av Flyers har visat stort tålamod med unga spelare (så till den grad att de ibland kritiserats för att inte spela dem mer) och Hart har undermåliga siffror i sina första AHL-matcher – men kan det komma till ett läge då man bara svingar hejvilt och hoppas att Hart kan frälsa direkt?

Förmodligen inte. Försöker man hitta något via trejd? Vad skulle det ens vara? Värva tillbaka Sergei Bobrovsky? Nej? Eller…?

Flyers målvaktssituation är ett stort, stort frågetecken. 

3 – Hur säkert sitter Dave Hakstol?

Dave Hakstol går in på sin fjärde säsong i NHL. Facit så här långt är två resspass i förstarundan och ett missat slutspel. Överlag så känns Hakstols insats inte överdrivet imponerande.

Han har genomgående kritiserats för att hans konservativa matchning av unga spelare hämmar lagets resultat och det där ovan nämnda box play-spelet verkar aldrig ta sig. 

Flyers känns som ett lag vars framgång i huvudsak drivs av den enorma spetskompetensen hos deras toppspelare, snarare än av ett solitt system. 

Återigen så har Ron Hextall visat ett berömvärt tålamod, men frågan är om det inte är läge att i alla fall överväga andra alternativ. 

Överlag ett lag med stora frågetecken, men också stora utropstecken. Jag har snuddat vi dem, men låt mig defineera dem med tydlighet.

1 – Spökbjörnen och Ivan

Shayne Gostisbehere är en bra back med enastående offensiv spetskompetens. Ivan Provorov saknar kanske det senare, men kompenserar genom vara enormt effektiv i de flesta andra aspekterna av spelet. 

Förra säsongen spelade de mycket tillsammans och gjorde det väldigt bra, men i och med att båda är vänsterfattade finns också goda möjligheter att sära på dem och bygga ett kvalitativt par runt varje spelare. Arbetsfördelningen skulle också vara tydlig given deras skilda verktygslådor. 

Det är inte jättemånga lag som kan säga att de har två så här bra backar som är 26 eller yngre.

Det är en strålande grund som man borde kunna få till ett bra komplement kring.

2 – Superduon och den prototypiske Stanley Cup-centern

Claude Giroux och Jakub Voracek kanske inte längre spelar tillsammans i fem mot fem, men de är alltjämt motorn som driver här lagets defensiv och gör dem så svårstoppade. Girouxs flytt till vänsterkanten och strålande kemi med Sean Couturier gav Flyers en av de bästa förstakedjorna i NHL – och ovanpå det måste motståndare oroa sig för en galopperande Voracek i andrakedjan, en av ligans bästa spelare genom mittzon och en strålande spelfördelare.

De senaste fem åren har Giroux gjort 386 poäng och Voracek 344 – det ger en femte och sextonde plats i NHL totalt under det här tidsspannet, och det här är en färskvara: Giroux blev som bekant tvåa i poängligan den senaste säsongen och Voracek kom in som delad tolva. 

Och så har vi då alltså Couturier, som sannerligen förtjänar att nämnas. Ifjol tog han steget till att vara den typ av center man vinner Stanley Cup med: 31 mål och 76 poäng på 82 matcher kombinerat med en andraplats i Selke-omröstningen skulle lika gärna kunna ha varit en Anze Kopitar-, Patrice Bergeron- eller Jonathan Toews-säsong.

Nu säger jag inte att Couturier är på den nivån de spelarna var när de ledde sina respektive lag till Stanley Cup, men han kan nämnas i samma andetag och bara det är en enorm bedrift.

3 – De andra vapnen 

Flyers har alltså en världens bästa tvåvägscentrar och två spelare vars produktion hör hemma i NHL absoluta toppskikt. Då har vi inte nämnt:

– Nolan Patrick. Förra sommarens draftvåa, som fick sitt sista juniorår spoilerat av skador men året dessförinnan gjorde 102 poäng i WHL och följde upp det med att bli slutspels-MVP. Det var en insats som fick väldigt många smarta hockeymänniskor att ranka honom före tex. Elias Pettersson, så han sitter onekligen på en enorm potential.

– James van Riemsdyk. Han gjorde 36 mål så sent som ifjol och per spelad minut hade det tredje bästa målsnittet i hela NHL, efter bara Patrick Laine och Auston Matthews. Han kanske inte når dit igen, men van Riemsdyk är ett enormt vapen runt mål och har de fyra förgående åren sammanlagt hållit ett produktionstempo snubblande nära 29 mål per 82 spelade matcher. 

– Wayne Simmonds. Han har ett kontraktsår och har inlett säsongen därefter med sex mål på nio matcher. Simmonds är 30 och har en krävande speltstil, så hans nästa kontrakt kommer kanske inte att se bra ut i längden, men just nu är han alltjämt en tillgång: en av världens absolut bästa spelare runt mål som de senaste säsongerna legat mellan 24 och 32 mål varje år.

– Travis Konecny. En stortalang som visade vilken spelare han kan vara när han fick chansen i förstakedjan. Från och med första januari 2018 och fram till säsongen slut gjorde han 20 mål och 34 på 43 matcher. Stor, stor potential.

Alltså, för att summera: det är enormt mycket som är både oroande och kittlande med Flyers, och jag har väldigt svårt att få grepp om vad jag ska förvänta mig av dem i vinter.

Det enda jag vet med säkerhet är att det kommer att bli mycket intressant att följa dem.

***

Flyers är huvudrätten på vårt riktigt aptiliga smörgåsbord av NHL-matcher på lördag. NHL-studion ramar in den med start 19.00. När den är slut kan ni se två Gävle-söner i gott slag, Elias Lindholm och Nicklas Bäckström, göra upp där Washington och Calgary möts.

***

Söndagen erbjuder också finfin hockey: Rangers-Kings med start 20.35 på Viasat Hockey är en riktig godbit. Ingen studio då, men jag har lagt ett inslag där jag byggt vidare på de Henke Lundqvist-siffror jag nämnde i den här spalten i förra veckan. Tål att hamras in hur stor Lundqvist är i ett historiskt perspektiv.

***

På tal om den matchen och förra veckan så skrev jag då om att Arizona har kniven mot strupen: Los Angeles är sannerligen också ett mycket pressat lag. Efter helgen mycket uddlösa insats hemma mot Buffalo (mer om Dahlin snart) så höll de ett möte bakom stängda dörrar – ett sådant som man hade kunnat kalla för krismöte om det inte vore för hur extremt urvattnat det begreppet blivit.

Kings har mycket att bevisa, inte minst giganttrion Kopitar, Kovalchuck och Doughty som alla absolut har en växel till i sig.

***

Fick bevittna Paul Kariys tröjhissning förra helgen. Alltid ett absolut privilegium att få vara på plats för sådant här. Kariya gamle center Steve Rucchin leverade kvällens bästa tal, kan vara värt en titt.

Kariya hade en enastående karriär, men hans bästa dagar kom innan den tiden då en annan på allvar kunde följa NHL. Däremot så märker man hur stor han är här i Orange County. I princip alla som inte växt upp i en hockeyfamilj men ändå har fastnat för sporten har ett band till Paul Kariya. Känns det som i alla fall.

***

Rasmus Dahlin och hans Buffalo var alltså här i Kalifornien i veckan. Måste säga att jag blev imponerad av Dahlin. Han var inte överdrivet spektakulär, men han såg väldigt solid ut. Har sagt det förr och säger det igen: den här säsongen handlar om att skynda långsamt för honom.

Om han gör 20 eller 40 pinnar tror jag inte säger mycket om hur många poäng han kommer göra år tre eller fyra i ligan. Däremot är det glädjande att se att han verkat hittat en trygghet i det grundläggande spelet. Det blir en bra bas varifrån han kan låta sina offensiva förmågor ta över allt mer ju längre in i karriären som han kommer. 

***

Kikade in Colorado lira härom kvällen. En fröjd att se Landeskog-MacKinnon-Rantanen, och inte mest självförtroendet Gabbe spelar med just nu. Han har länge varit en solid spelare som alltid tar kloka beslut, men jag tyckte mig se en till dimension i kreativitet och offensiva initiativ – vilket så klart vore högst rimligt givet den självförtroendevåg han måste rida på sedan fjolåret och den sanslösa inledningen av årets säsong.

Svårt att tro att vi så sent som i augusti förra året satt i Globen och pratade om en sådan genomusel säsong att han inte ens hade släppt den då, flera månader efter den sista matchen.

***

Jordin Tootoo, den första inuiten att spela i NHL, har avslutat sin karriär. Han har en otrolig resa med många mörka stunder (hans bok självbiografi är en läsning jag rekommenderar), men det jag kommer att ta med mig från honom är hur han brinner för att ge tillbaka till sitt ursprung. Folk som hedrar sina rötter lyfter man alltid på hatten för.

***

Anar att alla som läser detta inte följer korgboll, så därför råder jag er att leta rätt på Kwahi Leonards hela galna utan att titta-steal. Leonard är NBA:s motsvarighet till Pavel Datsyuk, ish, men inte ens den store Pasha stal puckar utan att titta.