HockeyNews
PLUS

Därför är Arizona pressade – efter två veckor

(4495) oliver ekman larsson jonatan
Bildbyrån

Publicerad: 19 oktober 2018

Kan man ha kniven mot strupen två veckor in på säsongen?

Fråga Oliver Ekman-Larsson och hans Arizona.

Läs fler artiklar om NHL här 

Arizona Coyotes har varit ett sorgebarn under majoriteten av sin existens, något annat går inte att säga. Oklara ägarsituationer, felplacerad arena med notoriskt dåliga publiksiffror och klent med framgångar på isen är uppenbara delar av den ledsamma stämpeln – inte minst de senaste sex åren, då Coyotes inte lyckats kravla sig till slutspel en enda gång.

Ytterligare orosmoln hopades när Oliver Ekman-Larssons UFA-status närmade sig (första juli 2019) och om han hade avstått förlängning hade det tippat ner klubben i ett avgrund mörkare än Marianergravens botten.

Typ.

Nåväl, som bekant valde Oliver att stanna. För sitt åttaårskontrakt fick han 66 miljoner dollar, ett C på bröstet och nästan garanterat en tröja i taket en vacker dag. Inte fy skam. 

Däremot ger det honom absolut inga garantier om slutspelshockey och titlar, något han så klart suktar efter något enormt. Som klubbens givna ansikte utåt är han också den som kommer att få bära hundhuvudet om laget inte lyckas. Och det tar oss tillbaka mot den där kniven mot strupen, som jag insinuerar ska existera trots att vi inte ens har avverkat en tiondel av säsongen. Tillåt mig förklara varför.


Coyotes historiskt dåliga ifjol

Först och främst har vi debaclet i höstas. Arizona såg faktiskt bra ut i våras men då var det på tok för sent, efter en historiskt usel inledningen av säsongen. Coyotes blev blott det femte laget i NHL-historien att bara vinna två av sina första 20 matcher (två av de andra tillfällena inträffade dessutom på 20- och 30-talet).

Säsongen var då så klart död som en spigg i Sahara. Faktum är att det generellt sett krävs mycket mindre än så för att sjabbla bort en säsong.

Sportsnet insider Eliotte Friedmann har sedan lockouten 04-05 fört en egen statistik: tabellen vid den amerikanska tacksägelsedagen (som inträffar den första november). Som jag har förstått har endast sex lag varit fyra poäng eller mer ifrån strecket vid det datumet och tagit sig till slutspel – ända från 2005-06 och framåt (givet att lockoutsäsongen och den senare säsongsstarten för World Cup 2016 tar bort två säsonger från denna övning). 

Totalt rör det sig om 53 lag som varit i den positionen. Lite snabbt kalkylatorknappande säger oss du har strax över tio procents chans att greja slutspel om du sätter dig i den sitsen (inget av de fem lagen som var där ifjol tog sig till slutspel).

Det är ett datum som är mindre än två veckor bort, och Coyotes ligger redan pyrt till. De första fem matcherna vann de bara en (efter straffar) och gjorde totalt bara tre mål, varav inte ett enda kom i fem mot fem.

Det är nog ingen överdrift av mardrömmar om en inledning liknande den ifjol kom smygande.

I natt kom en förlösande seger 3–1-seger mot Chicago, där 5v5-nollan spräcktes men det är ändå bara ett litet steg i rätt riktning. Fyra poäng efter sex matcher är ett tempo som inte kommer att ge dem något annat än en plats i botten av tabellen, och som vi försökt hamra in så är det ganska bråttom att komma på rätt köl.

Så pressen finns där.


Oliver måste vara snudd på Norris-mässig

Denna press finns på samtliga prärievargar, men förmodligen mer på Oliver än på någon annan spelare i laget – även om Coyotes absolut har några bra byggstenar. 

Antti Raanta har 102 starter de fyra senaste säsongerna och ingen annan målvakt har en högre räddningsprocent än honom under det tidsspannet. Kan han hålla sig i närheten av den nivån under sitt första hela år som förstaslips (låtom oss hoppas att han får vara skadefri i år) så är enormt mycket vunnet.

Framåt ser Clayton Keller ut som en blivande stjärna. Brendan Perlini och Dylan Storme kan förhoppningsvis infria lite av de höga förhoppningarna klubben hade när de la sina förstaval i drafterna 2014 och 2015 på dem. Derek Stepan är en bra center och det finns lite annat spännande i anfallsleden.

Backsidan ser ganska homogen ut, med veteranerna Niklas Hjalmarsson, Jason Demers, Alex Goligoski och unge talangen Jakob Chychrun (än så länge på skadelistan efter en knäoperation i somras).

Och så Oliver då.

Han är alltjämt är Arizonas största stjärna, lagets själ och hjärta. Ska Coyotes greja slutspel i en tät och svårgreppbar Pacific Division så måste Oliver vara grym. Jag tror inte det finns någon annan väg.

Inte kanske vinna Norris-bra, men i alla fall hedervärt omnämnde i snacket om Norris-bra. 

Vad innebär det?

Oliver har under större delen av sin karriär varit en klippa för Arizona, och så även de senaste åren – den enda synbara dippen är säsongen 2016-17, vilket är fullt förståeligt, då Oliver som bekant tvingades gå igenom sin mammas tragiska bortgång,

Oliver har tagit sig över 50 procent i corsi (fördelning av skottförsök) 14-15, 15-16 och 17-18, trots att laget som helhet harvart runt bleka 45–47 procent corsi utan honom på isen. Det har Oliver gjort i en väldigt tuff roll med svåra minuter.

I ren produktion har Oliver ganska konsekvent legat runt 15 mål och 40 poäng varje år, undantaget två toppsäsonger då han gjorde 23 och 21 fullträffar samt en toppnoteringmed 55 poäng. 

Låtom oss börja i den änden.


245 forwards har gjort 60 poäng – Oliver fick en av dem


När det gäller målskytte från backplats har OEL få övermän i världen – de senaste fem åren har bara två backar haft ett högre målsnitt per match än Olivers 0,21 (Brent Burns och Shea Weber).

Det som alltid saknats i Olivers produktion sett till andra toppbackar är assist – förra säsongen hade 32 backar fler assist än Oliver och ledaren i backars passningsliga hade mer än dubbel så många äpplen (John Klingberg med 59, mot Olivers 28).

Till viss del är detta så klart en produkt av Olivers omgivning och framför allt brist på potenta forwards som kan göra något av puckarna han ger dem – när Clayton Keller klockade in på 65 pinnar ifjol var det första gången på sex år som Oliver fick spela med en 60-poängsforward. 

Det är smått otroligt givet att det under samma tidsspann har hänt 245 gånger att en NHL-forward nått 60 pinnar eller mer.

En galen siffra som säger en hel del om hur ensam Oliver varit i öknen.

Med det sagt: på något sätt måste Olivers poängtotal upp. För att Arizona ska vara i slutspel tror jag det kommer krävas i alla fall 50 pinnar – och på det att orkestrerar ett powerplay som är över medel i ligan (jag tror inte att Arizona kommer att vara en offensiv urkraft i 5v5).

I fem mot fem måste han använda sitt kompletta spel, både gällande offensiv men också i försvarsspel och omställning, för att driva upp lagets corsi klart över 50 under de många minuter han spelar. Givet att han kanske inte är omgiven av den bästa avslutartalangen kommer han att behöva det för att vara på plus i målfördelningen (om inte Raanta står på huvudet, vilket i och för sig inte alls är omöjligt men kanske ingenting man vill räkna med).

På tal om det så är Oliver en strålande defensiv back – det tål att sägas för han får alldeles för lite beröm för det. Hans kombination av skridskoåkning, tajming, spelförståelse, intensitet och en härligt småelak sida gör honom väldigt effektiv i egen zon.

Och vad han kan göra med pucken vet vi redan.

Det gör honom till den effektiva speldrivare han har visat att han kan vara, och så här långt har hans underliggande siffror sett bra ut. Mot Chicago kom också säsongens första poäng via en elegant assist till Vinnie Hinostrozas viktiga 2–1-mål. 

Den vägen måste han fortsätta på.

Ett stort år väntar för Oliver, och det han om någon vet är att den efterlängtade slutspelsplatsen kan sjabblas bort innan man ens åkt av ringrosten.

Som sagt, kniven mot strupen.

***


Arizona ska ni givetvis kolla in på lördag, då det ar sig än Winnipeg. Klockan 22.00 svensk tid ser ni dem på antingen Viasat Hockey eller Viaplay.. Ett perfekt sätt att avsluta kvällen på, istället för att elda upp pengar på vodka-redbulls och kebabrullar med extra sås.

***


Arizona-Winnipeg är bara en av fyra tidiga matcher på lördag..

*19.00 är det glödheta Carolina mot Colorado, också den på Viasat Hockey. I paus kommer ni dessutom få se mig gaffla med glödhete Sebastian Aho och Guds andre son Gabriel Landeskog, i sitta ner-intervjuer jag fick chansen att göra i somras.

*19.00 är det också New Jersey eller Philadelphia. Är man mer nyfiken på något av de lagen är det Viaplay som gäller.

*21.30 har vi också Buffalo mot Los Angeles på Viaplay. Om ni koller riktigt noga kanske ni ser mig uppe på pressläktaren i Staples Center.

***


I natten mönstrade Tampa en fjärdekedja med JT Miller, Cedric Paquette och Ryan Callahan. Den har en nätt lönetaksträff på 12,05 miljoner dollar. Det kan tyckas vara aningen högt.

***


Jakob Silfverberg, åsidosatt på grund av skada, kom förbi uppe på pressläktaren i andra paus av veckans match mot Islanders. Han var på jakt efter en kaka.

Baserat på ett stickprov av mitt skrås genomsnittliga fysiska status så känns det lite överflödigt att påpeka att det var en naiv och så klart fruktlös jakt – kakorna var så klart slut sedan länge.

***


På tal om Islanders: min själ, vilken talang Mat Barzal här. Han lallade runt som att det var J20, sög på pucken som om det var sommarens första piggelin och tog byten längre än en reklampaus under söndagsfilmen – och var planens giftigaste spelare. Otroligt underhållande.

***


Spelare som jag alltid kommer på mig själv att nickade uppskattande åt när jag tittar på San Jose: Kevin LaBlanc. Mycket hockey i honom.


***

Jag antar att det är ett tecken på att min blivit gubbe på riktigt, men om kvällarna kan jag komma på mig själv med att ligga och längta efter morgonkoppen. Hoppas den här texten tillhandahöll fint sällskap när ni avnjöt den.

Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS