Tillåt mig utveckla.
Till att börja med så upplever jag ofta att amerikaner verkar ha en positiv (och enligt min simpla mening befogad) bild av många delar av den svenska samhällsmodellen. Ovanpå är svenskar kända som ödmjuka och trevliga, inte minst i hockeysammanhang. Där har en generation hårdobbande lagspelare, även de som varit på superstjärnenivå, etsat fast den bilden. Lätta att coacha, kanonbra lagkompisar och alltid genuina mot fans och media.
Sedan har vi stjärnglansen gamla mamma Svea har bringat till världens hockeyliga.
30 raka år med svenska topp tio-spelare
Med start från Börje Salming, Kenta Nilsson och Pelle Lindbergh så har det det alltid funnits svenska stjärnor i NHL. Från mitten på 90-talet och framåt så har det i princip varje år funnits en svensk bland världens tio bästa spelarna och de namn som ligan verkligen velat marknadsföra. Du kan själv lägga tidspusslet från 70-talisterna Forsberg/Sundin/Lidström/Näslund via 80-talisterna Zetterberg, Sedin x 2 och Bäckström till Victor Hedman och Erik Karlsson idag (och därefter förväntas Rasmus Dahlin och Elias Petterson ta över).
Och inte bara det – just nu erbjuder Sverige också en strålande kvantitet.
Ett 90-tal svenskar per år i ligan (då snackar vi en spelad match eller mer, inte ordinarie) känns som det nya normala för landet som är den i särklass största producenten av NHL-spelare utanför Nordamerika – den senaste säsongen var det fler svenskar i ligan än det sammanlagda antalet finländare och ryssar.
NHL litar på Sverige
Ovanpå det så litar ligan på Sverige som arrangör av diverse event. För andra sommaren i rad körde NHL i år sin nyinstiftade europeiska mediadag i Stockholm och för andra året spelar ligan grundseriematch här i landet.
Följande är bara ett resonemang som jag inte underbyggt hos ligan, alltså en så kallad kvalificerad gissning, men jag tror att Oilers-Devils i Göteborg är ett strålande exempel på hur mycket NHL litar på Sverige. De ville marknadsföra två inhemska unga stjärnor i sina hemländer (Nico Hischier i Schweiz och Leon Draisaitl i Tyskland). De fick spela träningsmatcher där men när det gällde själva grundseriematchen, där vikten av pålitlighet och kvalitet kring arrangemanget så klart är mycket större, så styrde ligan sin kos norrut.
Vackert så.
Så vad jag gör här är helt enkelt att försöka ge svensk hockey den där glada rubriken den kan behöva, och i det här fallet verkligen förtjänar: på herrsidan är vi en strålande producent av spelare i absolut världsklass och vi kan leverera arrangemang som världens bästa liga litar på.
Det är värt att sträcka på sig för.
***
Är du i Göteborg i helgen så har du chansen att se en spelare som mycket väl en dag kan bli ihågkommen som den bästa vi sett sedan Wayne Gretzky och Mario Lemieux. Det är väl något det?
Är du inte det ska du givetvis hänga med på vår tv-bevakning på TV 3. 18.00 drar det igång.
***
Man känner mig Jesper Bratt, som missar matchen med bruten käke. Träffade honom i samband med Devils träning idag och det var tydligt hur besviken han var – så klart.
Enligt de som följt Devils försäsong har han sett ännu bättre ut än ifjol och klickat riktigt bra i kedja med Marcus Johansson och Pavel Zacha.
***
Se gärna mitt reportage med Adam Larsson, där han öppnar dörrarna till sin sommarstuga och berättar om hela det omtumlade fjolåret.
***
Cool grej lärt mig själv om Edmonton Oilers. Det är den enda klubb i NHL som gjort över 400 mål på en säsong – och de gjorde det fem gånger under Gretzky-eran (då man för övrigt bara spelade 80 matcher).
***
Till sista några grejer som inte rör helgens match. Först ut gällande Ryan Johansen, en spelare jag brukar uttrycka vissa tvivel kring när det gäller huruvida han är en legitim förstacenter eller inte. Intressant statistikrad från Dom Luszczyszyns försäsongsgenom på The Athletic:
Ryan Johansen med Filip Forsberg i 5v5 senaste två säsongerna (1511 minuter): 2,11 poäng/spelad timme.
Ryan Johansen utan Filip Forsberg i 5v5 senaste säsongerna (792 minuter): 0,91 minuter poäng/spelad timme.
Lite kontext i form av andra spelare som gjort 0,91 pinne per spelad timme senaste två åren: Deryk Engelland, Leo Komarov, Johnny Boychuk och Chris Wideman.
Ytterligare kontext: den enda ordinarie spelare som snittat 2,11 per timme de senaste två åren är Jaden Schwartz. Närmast i anslutning hittar man till exempel Phil Kessel (2,09) samt Sidney Crosby och Jordan Eberle (2,12).
Dessa siffror är givetvis extremer, säkerligen drivna av studsar och yttre omständigheter och Ryan Johansen är så klart inte en fjärdekedjegnuggare utan Filip – men jag tror ändå det säger något om vem som driver kedjan.
Jag tog inte med Filip i uppräkningen av svenska påläggskalvar ovan, för han är inte riktigt där än, men han har absolut en nivå till i sig. Den tror och hoppas jag vi kan få se i år.
***
Hann se en match hemma i Ö-vik innan avfärd söderut, Modo-Leksand. Ibland blir man lite hemmablind för kvalitén på NHL, och man uppskattar inte en spelare som Tobias Enström som fick en mer undanskymd roll sina sista år i NHL – men mon ami, vilken klass han höll.
Dominant i närkamper och försvarsspel i mittzon, gled snabbare än hälften av spelarna trampade och vid min själ så tror jag inte att han gjorde ett enda felbeslut på hela matchen.
Klass rakt igenom, det är en spelare som kommer innebära ett par extra segrar för Modo i vinter.
***
Det jag framför allt tar med mig från de första dagarna av säsongen: Brad Marchand är fortfarande Brad Marchand, både det bra och det andra. Påpucklingen av Lars Eller i premiären var inte snygg. Jag tycker inte att en litet käftande med en moståndarbänk efter ett mål rättfärdigar att bli suckerpunchad, oavsett vad ställningen är.
Däremot så tycker jag att Marchands fyra assist i 4–0-segern mot Buffalo var en uppvisning i skicklighet som bara ett fåtal spelare i världen skulle kunna klara av.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
