"Vem ska göra målen, Luleå?"

Ja, det var som det var, som det brukar vara när ett lag spelar match efter att ha varit på is i två veckor. Lassinantti gäspade in en puck, halva laget spelade inte, powerplay har väl Luleå inte hunnit träna och inte riktigt passningsspelet heller. Någon liten detalj att ta med sig från säsongens första träningsmatch, då?

Well. The same procedure as every year, James.

Fjolårets Luleå Hockey var defensivt ramstarkt. Bara två lag – Djurgården och Växjö, ettan och tvåan i tabellen – släppte in färre än Luleås 117 mål. Men samtidigt hade Luleå, trots ett fullt godkänt powerplay, problem framåt. Det var nämligen bara tre lag – tabellens absoluta bottenskikt, Örebro, Mora och Karlskrona – som gjorde färre framåt.

Väldigt mycket av Luleås offensiv – mer än en sjättedel – stod dessutom en enda spelare för. Emil Larsson hade ett riktigt hårigt och huggtandat monster till säsong, gjorde ensam 23 av Luleås 128 mål, och i dagens hockeyvärld är det naturligtvis en framgång att Luleå faktiskt lyckades behålla honom ännu ett år.

Men: Ren och skär misstänksamhet gör att jag har svårt att se Larsson göra 23 till i år. Det är svårt att följa upp en succésäsong – se bara på Petter Emanuelsson. För två säsonger sedan stod den Kirunafostrade forwarden för 15 mål. Det var hans överlägset bästa siffra någonsin och han levererade den trots att han missade elva matcher.

I fjol hittade Petter Emanuelsson rätt tre gånger.

 

En anledning till att offensiven hackade en smula var att tänkta viktiga pjäser som Andreas Falk och Joey Hishon inte levererade. De är borta nu – men något verkligt försök att ersätta dem har inte gjorts av sportcheferna Nilsson och Engman. Eller, låt mig rätta mig själv innan ni gör det, några sådana försök har inte lyckats.

Istället har sportcheferna lagt den största delen av värvningspengarna på backsidan.

Jesper Sellgren och Fredrik Styrman har plockats in på potentialkvoten och säsongens stora statusvärvning i norr är OS-backen Erik Gustafsson. Jag kan förstå lockelsen i att få in en så pass tung pjäs som Gustafsson – herregud, det är en signal, en värvning av en klass som Luleå inte varit nära på många långa år – men på isen är han inte riktigt vad Luleå behövde.

Luleå behövde fler mål.

Nå, det är inte kört än. Fler spelskickliga backar kan leverera bättre uppspel och ge forwards mer fart. Larsson kan, rent teoretiskt, lyckas igen. Cehlin, Kovacs, Lundeström och Einar Emanuelsson har allihop potential att göra fler poäng än i fjol. De relativa budgetlösningarna Austin Farley och Jack Connolly kan få en lidnersk knäpp. Säsongen har knappt börjat, alla supportrar kan fortsätta hoppas – inte ens 0-4 mot Kärpät får mig att tycka något annat än att det här laget är intressant.

Men. Lik förbaskat gäller samma sak som i fjol. Luleå ska ha mycket tur om det här ska bli riktigt bra.

Klubben har varit väldigt duktig på att blidka den högröstade delen av sina fans, de som älskar Stålmannen på bröstet och en reklamfri ståplatsläktare. Man gör sitt bästa för att tillfredsställa sittplatserna med ny lasershow och asfalterad parkering. Den stora massan, den som kommer ibland, den som fyller arenan till sista plats, blidkar man dock bäst genom att vinna, matcher och mästerskap.

Dit är det fortfarande långt.


Här hittar du fler nyheter om SHL