Långläsning: NHL-säsong fylld av känslor

När Daniel Alfredssons tröja skulle hissas i Ottawa så fick jag förmånen att samtala med hans far, Hans. Vi pratade lite om tårar och känslor och jag minns inte exakt hur han formulerade sig, men han fick verkligen in i min skalle att känslor är något man ska vara rädd om – inte försöka sopa under mattan.

Det tog jag med mig.

När man jobbar i den här branschen så blir det väldigt många känslor. Allra oftast är det glädje, sprungen ur pur beundran över en fjäderlätt Joe Thornton-flipp, en Connor McDavid-acceleration, en missil från Shea Weber, en bakom ryggen-plock av Andrei Vasilievsky eller allt vad det nu kan vara.

Det är en ynnest att få se världens bästa hockeyspelare live 60-70 gånger per säsong och det är inte sällan som man sitter och dumflinar åt något man knappt kan tro på nere på isen.

Men ibland är man med om ännu större ögonblick, sådana som får glädjen att bubbla över i något som är svårt att riktigt formulera. Den där som känns i halsgropen och i ögonvrån och som gör att man faktiskt för en stund bara lever 100-procentigt i nuet. Det har blivit några sådana den här säsongen.

Den första var bröderna Sedins sista match i Vancouver. Hela kvällen vara bara en enda lång kavalkad av stående ovationer och jubel och man trodde helt ärligt inte att det var sant – men det mest surrealistiska var så klart avgörandet. Henrik till Daniel till krysset och så var det slut.

Att bara stå där 20 sekunder, ta in ljudet och ögonblicket och allt som hänt, utan att tänka på intervjufrågor eller tweets eller någonting, och bara få kliva tillbaka till att vara snorvalpen som följde dem via gryniga fulstreamar, var någon alldeles fantastiskt. 

Sjungande danskar och Capitals hav av känslor

Jag fick förmånen att vara en del av den mastiga satsning som Viasat gjorde på VM nu när rättigheten kommit hem, och trivdes strålande med att vara placerad i Herning. Jag blev visserligen inte lika nära Tre Kronors fantastiska marsch till det andra raka guldet – men jag fick följa Danmark på plats. 

Känslan av att se ett helt lag lägga armarna om varandra efter skrällsegern mot Finland och skrika fram nationalsången med armarna om varandra utan stöd av en enda högtalare – men med 10 000 danskar i ryggen – den kommer jag också alltid att bära med mig.

Någonting jag definitivt aldrig heller kommer att glömma är den helt överväldigande känslan av att få vara på isen när Washington till slut fick vinna sin Stanley Cup. Jag tror inte att jag någonsin upplevt en liknande känsla, att vara så nära ett hav av rå lättnad och glädje. 

Lars Ellers oförmåga att ta in vad han faktiskt varit med om, Nicklas Bäckströms nästan aggressiva glädje och hans föräldrars tårar, det kommer man alltid bära med sig.

Hedmans historiska Norris

Säsongen fick också sluta på ett överväldigande vis för en liten pojke från Ö-vik som fick se annan liten pojke från Ö-vik – uppväxt 600-700 meters jobbig uppförscykling bort – ta emot pris som världens bästa back. 

Det är svårt att hitta en person som är så godhjärtad och genuin som Victor. All ära och berömmelse som hockeyspelaren Hedman ger personen Victor, det förtjänar han, och det var surrealistiskt att se honom kliva upp på scenen en 10/10-frack (till och med bättre än Subbans outfit), skaka hand med en buktalardocka, fyra av ett Obama-mässigt tal och sedan kliva av podiet för evigt inristad i en väldigt ärofylld plats i historieböckerna.

XXX

Victor Hedman blir tredje svensk att vinna Norris och samtliga 10 har kommit de senaste 17 säsongerna, vilket ju är en faslig dominans (de övriga nio så klart fördelade på Nicklas Lidströms sju och Erik Karlssons två).

Med tanke att både Hedman och Karlsson fortfarande har flera bra år kvar och John Klingberg fortsätter att pressa sig själv för att bli mer komplett – och att vi dessutom har någon valp från Lidköping på väg upp – så vore det inte en jätteskräll om den dominansen faktiskt fortsätter i några år till.

XXX

Sedan priset infördes 1953 har totalt bara 28 spelare vunnit Norris Trophy. 21 av dem är pensionerade och av dem så är bara två av dem inte invalda i Hall of Fame (Randy Carlyle och Doug Wilson). Av de sex aktiva som vunnit priset innan Hedman så är det ganska lätt att se i princip samtliga i sällskapet Erik Karlsson, Duncan Keith, Zdeno Chara, PK Subban, Drew Doughty och Brent Burns sluta upp i Hall of Fame.

Betyder det här att vi kanske just fick bevittna vägskälet i Hedmans karriär, avfarten mot hockeyns allra förnämsta finrum? Vi ska inte dra sådana förhastade slutsatser, men det sätter det hela i ett perspektiv och dessutom har Hedman har inte ens fyllt 28 än.

Som jämförelse är Hedmans 364 poäng i karriären kusligt nära vad giganterna Nicklas Lidström och Börje Salming fått ihop i samma ålder (366 för Lidas, 360 för Börje) och framför legendariska namn som Larry Robinson, Chris Pronger, Scott Niedermayer och Chris Chelios (finns så klart en del namn av något lägre kaliber före Hedman också, men låtom oss inte trassla in oss i detaljer här).

Och då är Hedman som bekant en spelare som har ett värde i långt mer än bara poängproduktion.

Bara att njuta i fulla drag när den har karriären nu når sin absoluta topp.

XXX

Inte för att det har någonting med ishockey att göra, men jag läste nyligen att man om man tuggar i sig två körsbärskärnor kan frisätta nog med cyanid för att ha ihjäl sig själv. Hur kan det här varit något jag inte hört tidigare?! 

Känner att jag bör dela med mig av det här.

XXX

Av intresse gällande Norris: utöver de tre Norris-vinnarna har sju andra svenska backar fått Norris-röster. Börje Salming är guldstandarden bland dem med sju topp fem-placeringar, men nesligt nog inte en enda seger.

Nedan följer de listade baserat på sin högsta placering (Börje fick röster totalt nio gånger, Oliver och John två gånger vardera så här långt och resten dök bara upp en gång).

Börje Salming,

2:a 76-77 och 79-80

John Klingberg 

6:a 15-16 och 17-18

Oliver Ekman Larsson

7:a 12-13

Fredrik Olausson 

9:a 98-99

Ulf Samuelsson 

10:a 86-87

Anton Strålman 

13:e 14-15

Stefan Persson 

16:e 80-81

För notarierna: Victor har fått röster fyra gånger, Erik sex och Lidas sanslösa 16 gånger. Utöver de sju segrarna hade han också tre andraplatser och ytterligare tre topp fem-placeringar ovanpå det. Det är rent ut sagt löjligt hur respekterad han var.

XXX

På tal om känslor och surrealism: i fredags fyllde 200-300 NHL-nördar O’Learys på Norrtull för att se NHL-timmen (undertecknad, Uffe Bodin och Linus Hugosson) gaffla hockey i två timmar. Fantastiskt trevligt att få träffa några av er NHL-nördar därute, och overkligt att så många faktiskt ville komma och titta på oss nörda loss.

Stort tack till dem, och stort tack till dem som följt med på de spalter jag gjort här och som har rattat in Nattens NHL på mornarna. Som jag alltid säger: den enda anledningen till att jag får leva min dröm är att ni tycker att det jag har att säga om NHL är intressant nog för att leta upp och titta på/läsa/lyssna på, och det slutar jag aldrig att uppskatta. 

Vill också avslutningsvis tacka alla NHL-svenskar. Ödmjukare och trevliga grupp idrottsmän att bevaka tror jag är svårt att hitta, och det gör det så mycket lättare att göra det här innehållet man försöker skapa intressant.

XXX

Jag är rätt dålig på att använda min plattform till viktiga saker, men jag tänkte göra ett undantag och skriva några rader om något som är väldigt viktigt: hur vi vårdar vår planet.

Att värna om det ekosystem och de naturresurser vi är beroende av är inte på något sätt en partipolitisk fråga. Oavsett vilken typ av samhälle man vill bygga så är man helt och hållet beroende av att vi kan leva och bo där.

Klimatfrågan skapar en växande (och högst sannolikt befogad) oro hos många – och även om man tillhör den skara som inte tror att det behöver vara ett problem och att mänskliga koldioxidutsläpp inte har en negativ inverkan så kan man nog ändå inse att de utsläpp vi står för och det sätt vi tär på planeters resurser inte är är hållbart. Det särskilt inte med en världsbefolkning vars totala antal och krav på levnadsstandard fortsätter att växa.

Det är viktigt att vi inser allvaret i det här och försöker göra något åt det – både på ett individuellt och ett politiskt plan. Gör vad du kan själv och uppmuntra andra som gör bra saker (och om du känner dig berättigad att peka finger kan du väl göra det, gudarna ska veta att jag inte är i en position att göra det).

Ett valår som detta: påtala för de politiker du funderar att rösta på att det är viktigt att de tar de här frågorna på allvar.

Oavsett vilken del av den politiska skalan man tillhör så finner man verktyg i varje ideologi som kan hjälpa oss ta hand om vår natur, våra resurser och vårt klimat (vilken väg som sedan är den bästa är en diskussion för en annan dag).

Om klimatet raserar ekosystem vi är beroende av, gör idag tätbebyggda områden obeboeliga eller om vi helt enkelt bara taxerar naturresurserna för hårt – då drabbar det oss alla, oavsett var i världen vi lever.

Mänskligheten har genom alla tider visat en tendens att behöva enas mot en gemensam fiende, ett vi och dom-tänk som det i ärlighetens namn är ganska lätt att förstå mekanismerna bakom. Det vore alldeles förträffligt om vi nu kunde enas i kampen mot ett eventuellt söndertrasande av den värld vi är beroende av.

Ett vanligt återkommande argument är att Sverige ensamt inte kan göra någon större skillnad och det är tyvärr alldeles för sant, men varje positiv rörelse måste börja någonstans och jag tycker att vi som fått förmånen att leva ett i av världens bästa länder gott kan ta på oss att försöka visa vägen.

Tar vi inte ansvar så kommer det i slutändan ändå att drabba oss alla lika hårt.

Det var det jag hade. Njut av sommaren och var snälla mot varandra!