50 mål är en av riktigt stora individuella milstolparna i NHL-historien, men också någon som varit förrädiskt svår för svenska spelare att nå. Som jämförelse har det 283 gånger i historien hänt att en spelare nått 100 poäng i NHL och 12 av dem noteringarna har åstadkommits av en svensk.
Av de 196 gånger någon gjort 50 mål så det dock bara en enda blågul flagg i sammanställning – vilken så klart tillhör Håkan Loob.
Hade solen och månen stått rätt för Mika Zibanejad hade han högst sannolikt kunnat bli den andre den här säsongen, men han missade 13 matcher på grund av skada och sedan (sannolikt) ytterligare 12 på grund av corona-virusets intåg.
Trots bara 57 spelade matcher kom han in på 41 mål (58-målstempo över 82 matcher) och det hade varit intressant om han hade kunnat göra en push det sista dussinet matcher som fanns kvar – med den form Mika var i kändes det inte omöjligt.
Hur som helst så ska vi idag kika på svenskarna i historien som före Mika varit närmast att nå 50. Här är de rankade efter hur nära de var, enligt min högst subjektiva åsikt.
10 – Alexander Steen
En spelare med ett personbästa på 33 mål på en sådan här lista? Till viss del beror det på att det inte kryllar av kandidater, men det kan ändå gå att argumentera för att 2013-14 hade kunnat vara ett år då Steen stått för en dunderskräll.
Han gjorde sina 33 mål på 68 spelade matcher. Över en hel säsong hade det gett snudd på 40 mål. Steen sköt 15,6 den här säsongen, hans klart högsta utdelningen i karriären men samtidigt inte så hög att den hade varit omöjlig att hålla över 82 matcher – och trots flyt där kan man också hävda att han hade viss oflyt.
NHL har för statistisk över ramträffar sedan 2009-10 och sedan dess har ingen svensk haft mer än 13 skott i virket och bara sex kommit upp i tvåsiffrigt – varav Steens tio ramträffar den här säsongen var en av de noteringarna.
9 – Viktor Arvidsson
Av Nashvilles dynamiska svenskduo Forsberg och Arvidsson så är det faktiskt den mindre omtalade av dem som står ut i den här övningen. Ifjol gjorde Viktor Arvidsson nämligen 34 mål på bara 58 matcher, ett målsnitt per match som hade gett 48 fullträffar över en hel säsong. Nu tror jag att Arvidsson inte hade klarat av att hålla i det här: den notoriske volymskytten hade en utdelning på 17,4 procent – att jämföra med ett karriärsnitt på 12,1.
Det ska dock tilläggas att han faktiskt hade sex puckar i ramen den här säsongen också.
Vi bör även nämna att bara tre av de här målen kom i powerplay, där Nashville var riktigt svaga. Hade de haft ett fungerade numerärt överläge kanske det varit en annan historia.
8 – Mats Näslund
Mats Näslund är kanske mer känd som en framspelare än en målskytt, men faktum är att bara fem svenskar någonsin gjort fler mål på en och samma säsong än den lille vikingen, som 1985-86 pangade in 43 stycken (efter att ha gjort 42 året innan).
Man kan tycka att Näslund hade en väldigt hög utdelning med 19,11 i skottprocent, men det här var en annan tid och han var en tämligen selektiv skytt – Näslund hade faktiskt högre utdelning än så sina första tre år i ligan.
Finns det en tänk om här så är det Näslund omgivning – hans 43-målssäsong så vann han den interna poängligan med 24 poängs marginal, med 110 poäng jämfört med Bobby Smiths 86.
Vad hade Näslund kunnat göra om Montreal haft en klassisk spelfördelande center under den här tiden, som förmodligen knuffat in honom i en ännu mer av en avslutarroll?
Tål att tänkas på.
7 – Jörgen Pettersson
När man vill överraska någon med oväntad svensk-statistisk är Jörgen Pettersson det givna valet. Till exempel så har han under en säsong det fjärde högsta målsnittet per av någon svensk i historien (0,60, bakom bara Kenta Nilsson, Håkan Loob och Mika Zibanejad).
Som 24-årig rookie gjorde Jörgen 37 mål på bara 62 matcher 1980-81. Det hade gett 48 mål över den dåvarande 80-matcherssäsongen. Han hade en väldigt hög utdelning på 21,5 (att jämföra med ett karriärsnitt på 16,1) och frågan är om han hade kunnat hålla i det, men det förtjänar ändå att nämnas.
Pettersson gjorde 38 på 77 och 35 på 74 de efterföljande säsongerna och dalade sedan, så rookieåret var nog alltjämt hans bästa chans.
6 – Henrik Zetterberg
Jag törs påstå att det är som framspelare och tvåvägsess vi minns Henrik Zetterberg, inte målskytt. Han har dock en säsong som står ut i den avdelningen och 2007-08 då han lastade in 43 mål på 75 matcher (tempo för 47 på 82).
Enligt hockey-reference.com:s verktyg där de anpassar mål och poäng för era är det här den tredje bästa svenska målskyttesäsongen någonsin (efter Mika i vintras och Markus Näslunds 2002-03), så det här var en stor bedrift.
Han hade verkligen inte heller någon utdelning att tala om – 12 procent är det lägsta någon svensk någonsin skjutit 40 mål med (vilket har hänt totalt 20 gånger).
Det ska vi dock inte skylla på oflyt. Zäta lastade en hejdlös massa puckar mål, 358 stycken för att vara exakt, och det var näst mest i ligan efter Alexander Ovechkin trots att han som sagt missade sju matcher.
De efterföljande tre säsongerna tog han sig över 300 skott på mål varje år men hans utdelning var 10, 7,4 och 7,8 procent så gissningsvis hade han om något bra utdelning sett det 12-procentsåret.
Därför får vi nog se det som att Zäta maximerade sin målskyttepotential när han tog sig strax över 40, men givet vad han bidrog med i övrigt är det så klart sanslöst imponerande – och givet att han var sju mål ifrån och missade sju matcher så undrar man hur det hade sett om han fått spela alla 82.
5 – Daniel Alfredsson
Alfredsson var en riktig pålitlig målskytt under sin NHL-karriär, vars karriärkurva skiljer sig en hel del från andra superstjärnors. Han kom in i ligan först som 23-åring och satte sina personbästa i mål och poäng som 33-åring.
Det hjälptes så klart av de nya reglerna efter lockouten och en strålande omgivning i kedja med Dany Heatly och Jason Spezza, men man undrar dock vad en ung Alfredsson kunnat göra i en sådan värld.
Då är vi inne på väl många om och men, så låt oss återvända till 43-målssäsongen 2005-06. Då missade Alfredsson faktiskt fem matcher, och inte heller irrelevant är att hans primära framspelare Jason Spezza bara spelade 68 (på vilka han gjorde 71 assist).
Två år senare sköt han som 35-åring 40 mål på bara 70 spelade matcher, ett 46-målstempo. Kanske hade han kunnat hota 50 om han fått vara frisk, och om inte så är det en imponerande bedrift i sig – genom NHL-historien så är Alfredsson en av bara sju olika 35-plussare nått 40.
Sidonot, på tal om det och en pågående debatt gällande Alfredsson: de andra sex som har gjort det (Johnny Bucyk, Teemu Selänne, Gordie Howe, Mark Messier, Phil Esposito och Brendan Shanahan) är alla i Hall of Fame.
4 – Markus Näslund
En kulle jag tänker försvara med svärd och sköld är att Markus Näslund på toppen av sin förmåga var den bästa svenske målskytten NHL någonsin skådat. Hade han lirat på det glada 80-talet eller för den delen i den här eran så hade nått 50, inget snack om saken.
Det gjorde han dock inte, och därför kan vi bara förhålla oss hur nära han var när han faktiskt lirade. Den stora tänk är så kart säsongen 02-03, då han kom in på 48.
Det är ganska tydligt att han jagade – de sista fem matcherna hade han 28 skott på mål och de sista tre klockade han in på över 22 minuter i speltid i varenda en.
Markus gjorde en stark push med sex mål de sista sju matcherna inför säsongsupplösningen, men i den avslutande tillställning kammande han blankt mot Los Angeles och klockade därmed in på 48 (och tappade dessutom skytteligatiteln till Milan Hejduk). I och med att han dock spelade samtliga 82 matcher, hade vassa kedjekompisar och en för egen del hög utdelning på 16,3 procent (han var inte över 15 varken de tre säsongerna före eller efter den) så finns det inte så mycket att skylla på.
Det räckte helt enkelt inte hela vägen fram.
Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att säsongen 2001-02 egentligen var Markus missade 50-målssäsongen. Han gjorde då 41 mål på 72 matcher (värt 46 över en hel säsong) trots ett snitt på 20 sekunder mindre i powerplay och 69 sekunder mindre i lika styrka jämfört med 48-målssäsongen (och dessutom en lägre utdelning på 14,8 procent).
Ett brutet ben avslutade den säsongen och det är väl kanske inte sannolikt att han pangat in nio mål de sista tio matcherna, men vem vet. Hade han fått vara frisk och spela en gnutta mer tror jag faktiskt att det var då, som 27-åring, som han egentligen var närmast.
3 – Mats Sundin
Den enda svensken att göra 500 mål var faktiskt bara över 40 mål tre gånger. Han gjorde 41 både 1996-97 och 2001-02, men båda säsongerna spelade han samtliga 82 matcher så det är svårt att hitta så mycket tänk om där (annat än hur det sett ut om Toronto gett honom en bättre omgivning, så klart).
Närmast var han 1992-93 då han klockade in på 47 mål efter en stark avslutning med fyra mål de sista tre matcherna han gjorde för säsongen. Anledningen till att jag placerar honom före Näslund trots ett mål mindre gjort är att Sundin missade fyra matcher den här säsongen.
En liten tanke till på temat: härom veckan gjorde jag en massa tänk om-scenarion i spalten och ett av dem var om Mats Sundin aldrig hade trejdats från Quebec och fått Peter Forsberg som lekkompis. Hade de här två fått tillbringa sina bästa år tillsammans (det skiljer bara två år) så borde det ha slutat med en 50-målssäsong för Sudden.
Väl?
2 – Tomas Sandström
Skarpskytten Tomas Sandström gjorde sig en fin NHL-karriär (men kanske inte så många vänner i motståndarlag) via sin attityd och sitt närkampsspel. Priset han han fick betala för sin oömma natur var ett antal skador.
Det kanske är ofrånkomligt att man missar tid om man spelar på det viset, men hade han fått vara frisk hade han verkligen nosat på 50.
Betänk följande säsonger.
1986-87
*Sandströms tredje år i ligan representerade han New York Rangers och gjorde han 40 mål på 64 matcher, vilket betyder att han höll ett snitt för jämna 50 det året (det spelades 80 matcher då) med inte ohållbara 16,6 i utdelning.
1990-91
*Med Gretzky som kedjekompis i Los Angeles så gjorde Sandström 45 mål på 68 matcher (vilket skulle bli hans högsta notering i råa siffror). Kunde han ha hängt en handfull kassar till om han fått spela de tolv matcherna han missade?
Så klart mycket möjligt.
1992-93
*14 spelare gjorde 50 mål den här säsongen och det hade blivit 15 om Sandström hållit i sitt produktionstempo. Det spelades 84 matcher den här vintern och Sandströms 25 på 39 vart ett tempo värt 53 över en hel säsong.
Wayne Gretzky missade hela hösten fram till sjätte januari, och Sandström hade ändå klockat in på finfina 12 mål på 22 matcher tills Gretzkys comeback, så han kan inte bara kallas en produkt av honom – faktum är att hans produktionstempo faktiskt gick ner en aning efter att 99:an kom tillbaka, gissningsvis på grund av minskad istid.
Gissningen är dock att det hade rätat ut sig och att Sandström nått 50 om han fått vara frisk.
1995-96
*Sandström sista riktigt produktiva säsong i NHL, då han tillhörde ett sanslöst spetsigt Pittsburgh-lag.
Ett löjligt tydligt faktum på vilken miljö hann befann sig i är att ettan, tvåan och trean i assistligan alla var lagkamrater med honom. (Mario Lemieux och Ron Francis gjorde båda 92, sedan kom Jagr in på 87).
Sandström spelade bara 58 matcher den säsongen men fick ändå till 25 mål. Det var ett tempo värt 49 över en hel säsong, och om hans Hall of Fame-kompisar bestämt sig för att passa fram honom till 50 när det drog ihop sig hade saken nog varit en baggis.
De här säsongerna är de tydligaste exemplen men totalt sett gjorde Sandström nio säsonger med antingen Wayne Gretzky eller Mario Lemieux som lagkompis, och under dessa spelade han bara över 50 matcher tre gånger och över 60 bara en gång (68-matcherssäsongen ovan).
Som ni ser ovan är det inte helt givet att han nått 50 någon av de här säsongerna om han fått vara frisk, men han hade varit nära så många gånger att jag törs påstå att det bara var hälsan som hindrade honom från att knäcka 50 åtminstone en gång.
1 – Kent Nilsson
Mr Magic, innehavaren av den högsta svenska poängtotalen någonsin (131) skulle givetvis ha knäckt 50 också. I råa siffror är han den som kommit närmast, så nära det bara går, med 49 mål (samma år som han gjorde 131 pinnar, 1980-81).
Han var frisk och spelade alla 80 matcher så man kan inte skylla på det, och det krävdes en imponerande push för att komma nära (Kenta gjorde sex mål de sista fyra matcherna, inklusive två stycken på sex skott på mål den sista grundseriematchen mot Vancouver).
Så tänk om ligger inte där: det ligger i hur löjligt ensam han var – Kenta vann den interna poängligan med 48 poängs marginal.
Vad hade han kunnat göra med en högklassig lekkompis?
Kenta höll ett 50-målstempo året efter men det blev bara 41 matcher (26 mål) och han var hyfsat nära igen 1982-83 med 46.
Det var snubblande nära och hade Kenta fått vara frisk eller haft en lite bättre omgivning hade mannen med det förtrollande spelsinnet och en bössa som varit före sin tid nått 50.
***
Riktigt bra! Värd en hamburgare – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Av de 196 gånger någon gjort 50 mål så det dock bara en enda blågul flagg i sammanställning – vilken så klart tillhör Håkan Loob.
Hade solen och månen stått rätt för Mika Zibanejad hade han högst sannolikt kunnat bli den andre den här säsongen, men han missade 13 matcher på grund av skada och sedan (sannolikt) ytterligare 12 på grund av corona-virusets intåg.
Trots bara 57 spelade matcher kom han in på 41 mål (58-målstempo över 82 matcher) och det hade varit intressant om han hade kunnat göra en push det sista dussinet matcher som fanns kvar – med den form Mika var i kändes det inte omöjligt.
Hur som helst så ska vi idag kika på svenskarna i historien som före Mika varit närmast att nå 50. Här är de rankade efter hur nära de var, enligt min högst subjektiva åsikt.
10 – Alexander Steen
En spelare med ett personbästa på 33 mål på en sådan här lista? Till viss del beror det på att det inte kryllar av kandidater, men det kan ändå gå att argumentera för att 2013-14 hade kunnat vara ett år då Steen stått för en dunderskräll.
Han gjorde sina 33 mål på 68 spelade matcher. Över en hel säsong hade det gett snudd på 40 mål. Steen sköt 15,6 den här säsongen, hans klart högsta utdelningen i karriären men samtidigt inte så hög att den hade varit omöjlig att hålla över 82 matcher – och trots flyt där kan man också hävda att han hade viss oflyt.
NHL har för statistisk över ramträffar sedan 2009-10 och sedan dess har ingen svensk haft mer än 13 skott i virket och bara sex kommit upp i tvåsiffrigt – varav Steens tio ramträffar den här säsongen var en av de noteringarna.
9 – Viktor Arvidsson
Av Nashvilles dynamiska svenskduo Forsberg och Arvidsson så är det faktiskt den mindre omtalade av dem som står ut i den här övningen. Ifjol gjorde Viktor Arvidsson nämligen 34 mål på bara 58 matcher, ett målsnitt per match som hade gett 48 fullträffar över en hel säsong. Nu tror jag att Arvidsson inte hade klarat av att hålla i det här: den notoriske volymskytten hade en utdelning på 17,4 procent – att jämföra med ett karriärsnitt på 12,1.
Det ska dock tilläggas att han faktiskt hade sex puckar i ramen den här säsongen också.
Vi bör även nämna att bara tre av de här målen kom i powerplay, där Nashville var riktigt svaga. Hade de haft ett fungerade numerärt överläge kanske det varit en annan historia.
8 – Mats Näslund
Mats Näslund är kanske mer känd som en framspelare än en målskytt, men faktum är att bara fem svenskar någonsin gjort fler mål på en och samma säsong än den lille vikingen, som 1985-86 pangade in 43 stycken (efter att ha gjort 42 året innan).
Man kan tycka att Näslund hade en väldigt hög utdelning med 19,11 i skottprocent, men det här var en annan tid och han var en tämligen selektiv skytt – Näslund hade faktiskt högre utdelning än så sina första tre år i ligan.
Finns det en tänk om här så är det Näslund omgivning – hans 43-målssäsong så vann han den interna poängligan med 24 poängs marginal, med 110 poäng jämfört med Bobby Smiths 86.
Vad hade Näslund kunnat göra om Montreal haft en klassisk spelfördelande center under den här tiden, som förmodligen knuffat in honom i en ännu mer av en avslutarroll?
Tål att tänkas på.
7 – Jörgen Pettersson
När man vill överraska någon med oväntad svensk-statistisk är Jörgen Pettersson det givna valet. Till exempel så har han under en säsong det fjärde högsta målsnittet per av någon svensk i historien (0,60, bakom bara Kenta Nilsson, Håkan Loob och Mika Zibanejad).
Som 24-årig rookie gjorde Jörgen 37 mål på bara 62 matcher 1980-81. Det hade gett 48 mål över den dåvarande 80-matcherssäsongen. Han hade en väldigt hög utdelning på 21,5 (att jämföra med ett karriärsnitt på 16,1) och frågan är om han hade kunnat hålla i det, men det förtjänar ändå att nämnas.
Pettersson gjorde 38 på 77 och 35 på 74 de efterföljande säsongerna och dalade sedan, så rookieåret var nog alltjämt hans bästa chans.
6 – Henrik Zetterberg
Jag törs påstå att det är som framspelare och tvåvägsess vi minns Henrik Zetterberg, inte målskytt. Han har dock en säsong som står ut i den avdelningen och 2007-08 då han lastade in 43 mål på 75 matcher (tempo för 47 på 82).
Enligt hockey-reference.com:s verktyg där de anpassar mål och poäng för era är det här den tredje bästa svenska målskyttesäsongen någonsin (efter Mika i vintras och Markus Näslunds 2002-03), så det här var en stor bedrift.
Han hade verkligen inte heller någon utdelning att tala om – 12 procent är det lägsta någon svensk någonsin skjutit 40 mål med (vilket har hänt totalt 20 gånger).
Det ska vi dock inte skylla på oflyt. Zäta lastade en hejdlös massa puckar mål, 358 stycken för att vara exakt, och det var näst mest i ligan efter Alexander Ovechkin trots att han som sagt missade sju matcher.
De efterföljande tre säsongerna tog han sig över 300 skott på mål varje år men hans utdelning var 10, 7,4 och 7,8 procent så gissningsvis hade han om något bra utdelning sett det 12-procentsåret.
Därför får vi nog se det som att Zäta maximerade sin målskyttepotential när han tog sig strax över 40, men givet vad han bidrog med i övrigt är det så klart sanslöst imponerande – och givet att han var sju mål ifrån och missade sju matcher så undrar man hur det hade sett om han fått spela alla 82.
5 – Daniel Alfredsson
Alfredsson var en riktig pålitlig målskytt under sin NHL-karriär, vars karriärkurva skiljer sig en hel del från andra superstjärnors. Han kom in i ligan först som 23-åring och satte sina personbästa i mål och poäng som 33-åring.
Det hjälptes så klart av de nya reglerna efter lockouten och en strålande omgivning i kedja med Dany Heatly och Jason Spezza, men man undrar dock vad en ung Alfredsson kunnat göra i en sådan värld.
Då är vi inne på väl många om och men, så låt oss återvända till 43-målssäsongen 2005-06. Då missade Alfredsson faktiskt fem matcher, och inte heller irrelevant är att hans primära framspelare Jason Spezza bara spelade 68 (på vilka han gjorde 71 assist).
Två år senare sköt han som 35-åring 40 mål på bara 70 spelade matcher, ett 46-målstempo. Kanske hade han kunnat hota 50 om han fått vara frisk, och om inte så är det en imponerande bedrift i sig – genom NHL-historien så är Alfredsson en av bara sju olika 35-plussare nått 40.
Sidonot, på tal om det och en pågående debatt gällande Alfredsson: de andra sex som har gjort det (Johnny Bucyk, Teemu Selänne, Gordie Howe, Mark Messier, Phil Esposito och Brendan Shanahan) är alla i Hall of Fame.
4 – Markus Näslund
En kulle jag tänker försvara med svärd och sköld är att Markus Näslund på toppen av sin förmåga var den bästa svenske målskytten NHL någonsin skådat. Hade han lirat på det glada 80-talet eller för den delen i den här eran så hade nått 50, inget snack om saken.
Det gjorde han dock inte, och därför kan vi bara förhålla oss hur nära han var när han faktiskt lirade. Den stora tänk är så kart säsongen 02-03, då han kom in på 48.
Det är ganska tydligt att han jagade – de sista fem matcherna hade han 28 skott på mål och de sista tre klockade han in på över 22 minuter i speltid i varenda en.
Markus gjorde en stark push med sex mål de sista sju matcherna inför säsongsupplösningen, men i den avslutande tillställning kammande han blankt mot Los Angeles och klockade därmed in på 48 (och tappade dessutom skytteligatiteln till Milan Hejduk). I och med att han dock spelade samtliga 82 matcher, hade vassa kedjekompisar och en för egen del hög utdelning på 16,3 procent (han var inte över 15 varken de tre säsongerna före eller efter den) så finns det inte så mycket att skylla på.
Det räckte helt enkelt inte hela vägen fram.
Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att säsongen 2001-02 egentligen var Markus missade 50-målssäsongen. Han gjorde då 41 mål på 72 matcher (värt 46 över en hel säsong) trots ett snitt på 20 sekunder mindre i powerplay och 69 sekunder mindre i lika styrka jämfört med 48-målssäsongen (och dessutom en lägre utdelning på 14,8 procent).
Ett brutet ben avslutade den säsongen och det är väl kanske inte sannolikt att han pangat in nio mål de sista tio matcherna, men vem vet. Hade han fått vara frisk och spela en gnutta mer tror jag faktiskt att det var då, som 27-åring, som han egentligen var närmast.
3 – Mats Sundin
Den enda svensken att göra 500 mål var faktiskt bara över 40 mål tre gånger. Han gjorde 41 både 1996-97 och 2001-02, men båda säsongerna spelade han samtliga 82 matcher så det är svårt att hitta så mycket tänk om där (annat än hur det sett ut om Toronto gett honom en bättre omgivning, så klart).
Närmast var han 1992-93 då han klockade in på 47 mål efter en stark avslutning med fyra mål de sista tre matcherna han gjorde för säsongen. Anledningen till att jag placerar honom före Näslund trots ett mål mindre gjort är att Sundin missade fyra matcher den här säsongen.
En liten tanke till på temat: härom veckan gjorde jag en massa tänk om-scenarion i spalten och ett av dem var om Mats Sundin aldrig hade trejdats från Quebec och fått Peter Forsberg som lekkompis. Hade de här två fått tillbringa sina bästa år tillsammans (det skiljer bara två år) så borde det ha slutat med en 50-målssäsong för Sudden.
Väl?
2 – Tomas Sandström
Skarpskytten Tomas Sandström gjorde sig en fin NHL-karriär (men kanske inte så många vänner i motståndarlag) via sin attityd och sitt närkampsspel. Priset han han fick betala för sin oömma natur var ett antal skador.
Det kanske är ofrånkomligt att man missar tid om man spelar på det viset, men hade han fått vara frisk hade han verkligen nosat på 50.
Betänk följande säsonger.
1986-87
*Sandströms tredje år i ligan representerade han New York Rangers och gjorde han 40 mål på 64 matcher, vilket betyder att han höll ett snitt för jämna 50 det året (det spelades 80 matcher då) med inte ohållbara 16,6 i utdelning.
1990-91
*Med Gretzky som kedjekompis i Los Angeles så gjorde Sandström 45 mål på 68 matcher (vilket skulle bli hans högsta notering i råa siffror). Kunde han ha hängt en handfull kassar till om han fått spela de tolv matcherna han missade?
Så klart mycket möjligt.
1992-93
*14 spelare gjorde 50 mål den här säsongen och det hade blivit 15 om Sandström hållit i sitt produktionstempo. Det spelades 84 matcher den här vintern och Sandströms 25 på 39 vart ett tempo värt 53 över en hel säsong.
Wayne Gretzky missade hela hösten fram till sjätte januari, och Sandström hade ändå klockat in på finfina 12 mål på 22 matcher tills Gretzkys comeback, så han kan inte bara kallas en produkt av honom – faktum är att hans produktionstempo faktiskt gick ner en aning efter att 99:an kom tillbaka, gissningsvis på grund av minskad istid.
Gissningen är dock att det hade rätat ut sig och att Sandström nått 50 om han fått vara frisk.
1995-96
*Sandström sista riktigt produktiva säsong i NHL, då han tillhörde ett sanslöst spetsigt Pittsburgh-lag.
Ett löjligt tydligt faktum på vilken miljö hann befann sig i är att ettan, tvåan och trean i assistligan alla var lagkamrater med honom. (Mario Lemieux och Ron Francis gjorde båda 92, sedan kom Jagr in på 87).
Sandström spelade bara 58 matcher den säsongen men fick ändå till 25 mål. Det var ett tempo värt 49 över en hel säsong, och om hans Hall of Fame-kompisar bestämt sig för att passa fram honom till 50 när det drog ihop sig hade saken nog varit en baggis.
De här säsongerna är de tydligaste exemplen men totalt sett gjorde Sandström nio säsonger med antingen Wayne Gretzky eller Mario Lemieux som lagkompis, och under dessa spelade han bara över 50 matcher tre gånger och över 60 bara en gång (68-matcherssäsongen ovan).
Som ni ser ovan är det inte helt givet att han nått 50 någon av de här säsongerna om han fått vara frisk, men han hade varit nära så många gånger att jag törs påstå att det bara var hälsan som hindrade honom från att knäcka 50 åtminstone en gång.
1 – Kent Nilsson
Mr Magic, innehavaren av den högsta svenska poängtotalen någonsin (131) skulle givetvis ha knäckt 50 också. I råa siffror är han den som kommit närmast, så nära det bara går, med 49 mål (samma år som han gjorde 131 pinnar, 1980-81).
Han var frisk och spelade alla 80 matcher så man kan inte skylla på det, och det krävdes en imponerande push för att komma nära (Kenta gjorde sex mål de sista fyra matcherna, inklusive två stycken på sex skott på mål den sista grundseriematchen mot Vancouver).
Så tänk om ligger inte där: det ligger i hur löjligt ensam han var – Kenta vann den interna poängligan med 48 poängs marginal.
Vad hade han kunnat göra med en högklassig lekkompis?
Kenta höll ett 50-målstempo året efter men det blev bara 41 matcher (26 mål) och han var hyfsat nära igen 1982-83 med 46.
Det var snubblande nära och hade Kenta fått vara frisk eller haft en lite bättre omgivning hade mannen med det förtrollande spelsinnet och en bössa som varit före sin tid nått 50.
***
Riktigt bra! Värd en hamburgare – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
