Annons



Lindquist: Därför är Forsberg en kandidat


12 januari

Kallade Filip Forsberg för stark Conn Smythe-kandidat och fick lite (härligt) mothugg.

Nedan följer en förklaring av denna särdeles spekulativa formulering.


Annons

Presenteras i samarbete med Hajper.com – En spelsajt i Hajper-fart 

Kan man vara för spekulativ i en spalt som denna? Jag hoppas inte, för i så fall gissar jag att ”börja utse Conn Smythe-favorite med halva grundserien kvar” skulle falla i den kategorien. 

Det kommer dock på förkommen anledning. Skrev följande till kollega Peter Sibner på Twitter härom dagen, apropå en berömmande tweet från honom gällande Filip Forsberg:



Det här skapade lite olika reaktioner och frågeställningar, och därför tänkte jag att dessa rader vore ett ypperligt utrymme för att förtydliga hur jag menar. När jag pratar om Conn Smythe-favorit så är så klart grundpelaren i resonemanget spelarens kvalité och lagets chans att vinna Stanley Cup – det är därför Filip tex. är en mycket större Conn Smythe-favorit än Connor McDavid, även fast den senare så klart är en bättre spelare.

Jag tänker också in roll, lagbyggets struktur, spelstil och något så banalt som magkänsla. 

Med det sagt ska jag då argumentera varför jag håller Filip så högt. Först och främst så är det bara spelaren han är. Han kan verkligen dominera matcher med sin kraft och offensiva verktygslåda, och var stundtals helt magisk under slutspelet i våras. Tar sitt lag på sin rygg, helt enkelt.

Det är en bra grund att stå på i en sådan här diskussion – men det gör honom inte unik, och att jag håller honom så högt handlar också om yttre omständigheter.


Enda stjärnforwarden i ensamt majestät i favoritlagen 

Nummer ett är laget Nashville har: de har inte riktigt fått det att klicka så här långt och har dragits med några tunga skador (på bland annat Filip, och även Viktor Arvidsson och PK Subban) men de är ändå med i toppen av tuffa Central. För mig är de alltjämt den kanske största favoriten att ta den västra finalplatsen.

Redan där har vi ett solitt argument för Filip framför en rad spelare som är bättre än honom men spelar i sämre lag. 

Sedan har vi position. Åtta av de senaste elva Conn Smythe-troféerna har vunnits av anfallare, och Filip är som bekant just det. Det som för honom att stå ut är att han i min värld är den med marginal bäste forwarden i sitt lag (jag är inte såld på Ryan Johansen som förstacenter och även om jag har all sorts respekt för Viktor Arvidsson så har Filip en nivå till i sig).

Ta till exempel superstjärnor som Matthews och Kucherov: de är så klart de bästa forwardsen i sina lag, men det är inte heller jättesvårt att se ett slutspel där till exempel en Tavares eller Point, eller kanske Marner eller Stamkos, skulle överglänsa dem. 

Samma resonemang går att applicera på det fjärde laget som belades med stort favoritskap inför säsongen: Winnipeg. Scheifele och Wheeler är svåra att separera, och vi vet alla hur het Patrik Laine kan bli.

Återigen: handlar inte om vem som är den bäste spelaren av dessa stjärnor, utan vem man skulle betta på som Conn Smythe-vinnare.


Superbackarna tar ut varandra

Ovanpå det så är Filip också en väldigt spektakulär spelare. Han gjorde några sjuka mål i våras och kan dessutom smälla på och vara elak. Sådant etsar sig lättare fast i hjärnbarken än subtila förstapass och vältajmat markeringsspel, även hos den kunniga skara som är röstberättigade. 

Till slut så har vi Nashville enorma styrka på backsidan. Subban, Josi, Ekholm och Ellis ”snor” uppmärksamhet, istid och eventuella röster av varandra på ett annat sätt. Fjolårets Vezina-vinnare Pekka Rinna är så klart en stark potentiell kandidat trots svajiga slutspelsinsatser på senast, men o andra sidan vinner väldigt få lag Stanley Cup utan en målvakt som är MVP-mässig. Keeprar måste vara något alldeles extra för att ta hem priset.

Av dessa anledningar så håller jag Filip som en så hög Conn Smythe-kandidat – före ett antal spelare som är bättre än honom.

Avslutningsvis ska jag också svara på min egen fråga i tweeten ovan: hur många spelare skulle jag hellre sätta en slant på som Vezina-vinnare. Låt mig först resonera kring några kandidater som jag tycker är värda att nämnas. 

***

Nikita Kucherov

Den bästa spelaren i ligans bästa lag. Tror att den interna konkurrensen för honom närmast kommer från Andrei Vasilevskiy, som överlag håller väldigt hög klass och kan stjäla matcher, samtidigt som han har en väldigt spektakulär spelstil. Brayden Point förtjänar också att nämnas, han är deras bästa tvåvägskraft på forwardsposition.

Annars är Victor Hedman en kandidat. Han har inte riktigt hittat rätt än och enligt många överglänsts av Ryan MacDonagh så här långt, men han har en stark slutspelshistorik (tämligen övertygad om att han vunnit Conn Smythe om Tampa tog hem finalen 2015) och kanske är det positivt att toppformen låter vänta på sig. 


Johnny Gaudreau 

Gaudreau kommer att få Hart Trophy-röster den här säsongen och han är motorn som drivit Flames till en lite oväntad utmanarstatus. Jag håller inte Calgary som en av de främsta utmanarna, men om Flames väl går hela vägen så har jag väldigt svårt att se att det är med någon annan än Gaudreau eller Mark Giordano som MVP.


Frederik Andersen

Toronto är en av de största favoriterna till att gå hela vägen, så de måste ha en spelare med här. Det får bli den stoiske dansken. Jag tror inte Morgan Rielly kan dominera nog defensivt för att utmana om Conn Smythe. Framåt så har Leafs sin kvartett superforwards som jag med lätthet kan se snitta en poäng per i ett slutspel om de får stäm: Matthews, Tavares, Marner och Nylander. Och ovanpå det så är jag ett stort fan av Nazem Kadris tvåvägsspel och krypa under skinnet-förmåga, egenskaper som får extra rampljus i slutspel. 

Tät konkurrens där framme alltså.

Det lämnar oss med Andersen – och vinner Toronto så kommer han sannolikt att behöva vara spektakulär. Toronto är så här långt 27:a i hela NHL när det gäller att förhindra målchanser i 5v5.

Bara Ottawa, Vancouver, Chicago och Anaheim släpper till fler målchanser per spelad minut och de enda andra slutspelslagen utanför topp 18 i den här statistiken är svajiga Dallas (21:a) Wild Card-laget Islanders (23:a) och och Washington (25:a). 

Torontos offensiv kan väga upp för mycket av det här, men Andersen kommer behöva vara riktigt vass. 

Matthews eller Tavares vore väl det givna, men jag skulle i halvtid kunna tänka mig att pegga Andersen som deras Conn Smythe-kandidat. Kalla det magkänsla om ni vill.


Nathan MacKinnon 

Colorados form har haltat lite på senast och ska de vidare i slutspel så måste de förmodligen förbi både Winnipeg och Nashville. Därför ser jag inte MacKinnon som en jättestark kandidat – men han måste nämnas, för han är en av ligans bästa spelare och om Colorado skräller sig till en titel så kan jag inte se att det är med någon annan än han som MVP (Mikko Rantanen i all ära).

Egentligen kan man säga samma sak om Patrice Bergeron också – fantastisk spelare men laget runtom är lite tunt och han måste sannolikt förbi två superlag (Tampa och Toronto) i de två första rundorna. 

Bergerons svajiga hälsa och det faktum att jag ser Brad Marchand som en sannolikare utmanare än Rantanen gör dock att MacKinnon är den enda som får en egen plats på kandidatlistan.


Erik Karlsson 

San Jose och Erik personligen klickade inte i början, men det har trendat åt rätt håll på senast. Jag tror att Sharks är lite för tunna på centerposition för att gå hela vägen, men de har är en bra chans att ta sig till conferencefinal och där kan allt hända. 

Logan Couture vann slutspelets poängliga senast Sharks gick till final 2016 och har tagit över förstacentersplatsen från Joe Thornton, men i min värld är det inget snack om att superbackarna Brent Burns och Erik Karlsson är lagets bästa spelare – och att Erik är den bäste av de två.

Karlssons insatser för Ottawa våren 2017 är bland det bästa jag någonsin upplevt på en hockeyplan, alla kategorier, och hade Ottawa gått till final det året tror jag han vunnit Conn Smythe oavsett om det vunnit Stanley Cup eller inte.

Så kapaciteten finns där.


Alexander Ovechkin 

Washington har varit en positiv överraskning så här långt, men jag tror inte de har en back to back i sig. I och för sig trodde jag inte på dem ifjol heller, så vad är min åsikt värd?

Det är också svårt att välja en favorit här. Holtby var riktigt bra ifjol, Conn Smythe-omröstningen ifjol kändes ärligt som en slantsingling mellan Ovechkin och den fantastiske Evgeny Kuznetsov – och om Caps lyckas går hela vägen igen tror jag att många gärna skulle lägga sin röst på den väldigt högaktade och alltjämt briljante Nicklas Bäckström.

Med det sagt så går jag ändå med Ovechkin här. Sättet han öser in på mål är nästan ogreppbart, han är verkligen unik. 


Sidney Crosby

Pittsburgh var mitt förhandsval att vinna Stanley Cup och efter en oroande skral poängskörd den första fjärdedelen av säsongen så har de kommit igång igen – och det är med Crosby som bäste spelare.

Oavsett om det blir Tampa eller Toronto (eller möjligen Boston) som tar sig ur Atlantic så tror jag inte att någon av dem är särskilt sugna på att se Pittsburgh och den maniske Crosby stå på andra sidan.

Jag tror också att de har goda möjligheter att nå en semi och då tror jag (som mitt förhandstips indikerade) att de kan orsaka skada. Och trots att vi har sett Evgeni Malkin, Phil Kessel, Kris Letang och Matt Murray leverera storartade slutspelsinsatser i sina karriärer så är det Crosby som är deras själ och hjärta, och baserat på grundserien så här långt så är han i fullt MVP-läge.


Mark Scheifele 

Scheifele går med stormsteg mot sin tredje raka grundserie med minst en poäng per match, och hans produktion i slutspelet ifjol var galen – 14 mål på 17 matcher skojar man inte bort. 

Han har kanske en liten mer subtil spelstil än många andra stjärncentrar och kanske är det därför man ibland nästan glömmer bort honom lite, men det är en fantastisk spelare vi pratar om. Dock som sagt: forwardskollegorna Wheeler och Laine känns också som potentiella utmanare. 

Just nu håller jag också Nashville lite högre än Jets – Paul Stastny-värvningen vid deadline ifjol gav Jets en helt annan dimension på centerplats och jag skulle gilla deras chanser mycket mer om de fick till något liknande i år.


Hur många väljer jag före Filip?

Så, hur många av dessa skulle jag hellre sätta en slant på än Filip Forsberg som Conn Smythe-vinnare just idag?

Utan att blinka så är det bara en: Nikita Kucherov. 

Han är den enda som står ut över massan (på grund av sin egen och Tampas dominans) och egentligen kan man bara dra lott mellan övriga kandidater. Jag skulle tänka länge och väl på Gaudreau, Scheifele, Crosby, Karlsson och någon Toronto-spelare, men låt oss återigen hänvisa till det där som talar till mig från min buk och säga Forsberg. 

Man kan summera hela det här aset till text med en mening: Filip är för mig den sannolikaste slutspels-MVP:en i det lag i väst jag ger bäst chanser att vinna, och därför tror jag så mycket på honom.

***

Filip och hans Nashville ser ni ta sig an Carolina på söndag klockan 18.30, Viasat Hockey eller Viaplay. Missa icke! 

***

Nashville-matchen inramas dessvärre inte av NHL-studion, men den får ni lyckligtvis se på lördag då Rangers tar sig an Islanders. Jag lämnar rapport om Pittsburgh som är i stan i veckan, samt om glödhete Viktor Arvidsson inför ovan nämnde söndagsbatalj.

Missa icke! 

***

En spelare att hålla extra koll på i New York-derbyt är Mats Zuccarello, som verkligen gått och rotat sig på Manhattan sedan debuten för Rangers 2010.

Nu verkar det dock vara på väg att ta slut. 31-åringen har ett utgående kontrakt och med Rangers i tydlig ombyggnation så skulle det vara väldigt, väldigt förvånande om han inte kommer att skeppas till en ny klubb innan trade deadline är förbi. 

Zuccarello var befriande ärlig när han fick frågan om hur det känns att vara på väg bort från den enda NHL-klubb han representerat.

– Folk kan säga att jag tjänar så mycket pengar att jag inte borde tillåta något av det här att påverka mig, men ledsen, jag är också människa, har han sagt till New York Post.

Zuccarello inledde säsongen riktigt fint men åkte sedan på ljumskproblem som totalt fått honom att missa 13 matcher. Han har inte varit sig själv på senast och han gör ingen hemlighet att av trejdsurret har haft inflytande på hans spel.

– Jag är mänsklig så självklart har jag tänkt på det och jag har förmodligen tillåtit det krypa in i mina tankar för mycket. När det påverkar mitt spel som det har gjort så får jag ta på mig det, jag skulle inte ha tillåtit det att gå så långt. Det har varit tufft, jag lät det påverka mig. Jag måste släppa det och komma tillbaka till att vara den ”Zukey” som alla känner till.

Som sagt, en spelare att hålla koll på under lördagskvällen.

***

Ottawa–Anaheim i onsdags var bland de segaste tillställningar jag sett i vinter. Att Ducks lyckades förlora mot ett Senators utan vare sig Matt Duchene eller Thomas Chabot är i det närmsta ogreppbart, för det här är inte ett bra lag.

Dock all heder till Anders Nilsson, som bara släppte en puck förbi sig i den matchen och tog sin första seger i Senators-tröjan. 

***

Pittsburgh–Anaheim var däremot en av de roligaste. Ducks ramlade in en 3–0-ledning men Penguins våldade sig tillbaka till en 7–4-seger. Malkin var majestätisk i den här matchen. Ibland känns det som att han kan nå överallt på hela banan med sin räckvidd. 

Jag tror verkligen att det här laget kan gå långt i vår.

Annons


Annons

Annons

Annons

Annons