Annons

Annons



Tio stora ”tänk om” – Foppas missade år och rekorden Lidas kunde slå


21 mars
Nya tider vänner, men vi får göra det bästa av situationen – och jag försöker dra mitt strå till stacken med lite tidsdödande läsning.
Idag ska vi klättra ner i ett riktigt kaninhål och kolla på tio riktiga ”tänk om”.
Hade Brett Hull kunnat slå Gretzkys rekord?
Vilka rekord hade Lidas kunna slå om han lirade vidare?
Tänk om Foppa och Sudden lirat tillsammans?

Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevant till total oväsentlighet.

Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.

10 – När Hulls rekordchans åts upp

Idag pratar vi om att Alexander Ovechkin ska slå Wayne Gretzkys totala målrekord, något som länge tedde sig omöjligt. Något som än idag verkar ouppnåeligt är att någon skulle slå Gretzkys rekord på 92 mål på en och samma säsong. Det fanns dock en tid då det verkade möjligt, och det var i början på 90-talet då Brett Hull stod på toppen av sin förmåga och NHL ännu inte hade snörpts till.

Vårarna 90, 91 och 92 stämplade han ut på 72, 86 och 70 mål. Säsongen 1992-93 kunde ha blivit året då han på allvar hotade Gretzkys rekord. Han var fortfarande ung nog (28) och NHL peakade på något sätt i en offensiv orgie det året. Målsnittet var 3,63 per match, högre än de föregående två åren och högre än det någonsin varit sedan dess.

Dessutom var det ett magiskt år för produktion av stjärnor – sex av de tio högst poängtotalerna sedan 90-talets början och ända fram till idag tillverkades den säsongen. Två av de tre bästa måltotalerna någonsin av någon som inte hette Gretzky, Lemieux eller Hull kom den säsongen (Alexander Mogilny och Teemu Selänne tangerade Phil Espositos personbästa på 76).

Vad gjorde då Brett Hull denna magiska säsong, då han var frisk och spelade 80 matcher?

54 mål.

Nu, 54 mål är ingen skam i sig men om man är den ende i historien förutom Gretzky med tre 70-målssäsonger hade man kanske hoppats på lite mer.

Vad är då förklaringen?

Det är givetvis mer än en sak, men att Adam Oates trejdades till Boston är nog den enskilt största. Passningsgeniet krävde att få sitt kontrakt omförhandlat, något som Blues inte ville göra, och det slutade med en bitter skilsmässa där Oates till slut mer eller mindre kastades ut ur stan.

Oates hade en monstersäsong i Boston där han slog personbästa med 97 assist och totalt 142 poäng – trots att hans tilltänkte nye radarpartner Cam Neely missade alla utom elva matcher (Neely gjorde däremot 50 mål på 49 matcher året efter med Oates som sin center).

Med offensiv produktion i ligan på topp och Oates i sitt bästa slag så undrar man vad Hull hade åstadkommit. 93 mål? 100 mål?

9 – Erik Karlsson till Tampa

Det började med en alltmer urspårad ägarsituation i Ottawa, tog riktigt fart när Victor Hedman och Erik Karlsson satte på sig varsin piratdräkt under All Star-helgen 2018 och slutade inte förrän trade deadline – under ett par månader kändes det som allt hockeyvärlden ville veta var huruvida Tampa skulle hitta ett sätt att landa Karlsson.

Alla hade slutspelet 2017 på näthinnan, då Erik Karlsson släpade Ottawa till en match ifrån en final och nämnde i samma andetag som Connor McDavid och Sidney Crosby.

Samtidigt var Tampa Bay otroligt spännande, med världens kanske två bästa defensiva ankare i Victor Hedman och Andrei Vasilevskiy, samt popduon Steven Stamkos och Nikita Kucherov som härförare för en explosiv offensiv.

Givet strukturen på laget och behoven de hade var kanske spelaren de fick när de gick bet på Karlsson (Ryan McDonagh) mer av den back de behövde, men det går ändå inte att låta bli att undra – om Karlsson funnits i laget, hade han kunnat varit gnistan som tagit dem in i semifinalserien mot Washington 2018 eller den som brutit mönstret och vågat fortsätta tro när Lightning tappade all sin studs i stegen mot Columbus i våras?

Och hade två så dynamiska försvarare som Karlsson och Hedman till och med kunnat fungera tillsammans i samma par?


Wayne Gretzky. Foto: Bildbyrån


8 – Get mot get

1992-93 var en magisk säsong på många sätt och vis, med en uppsjö sanslösa individuella prestationer. Alla bleknade dock i jämförelse med Mario Lemieuxs grundserie. Den magnifike tog sig igenom cancerbehandling och gjorde sanslösa 160 poäng på 60 matcher.

Ett stjärnpackat Pittsburgh som även hade Jaromir Jagr och Ron Francis (ni vet, tvåan och sexan i alla tiders poängliga) dominerade grundserien och kammade hem 119 poäng.

I slutspelet föll de dock mot Islanders i andrarundan efter en monumental skräll. De åkte i sin tur sedan ut mot Montreal, som slog Los Angeles i finalen. Och det är där vår stora ”tänk om” dyker upp.
Wayne Gretzky drogs med en ryggskada och fick bara ihop 45 spelade matcher och 65 poäng i grundserien.

I slutspelet tog han dock ett tämligen blekt Kings (88 poäng i grundserien) på sin uppenbarligen tillräckligt läkta rygg och släpade dem till final. Den Store hade 15 mål och 40 poäng på 25 slutspelsmatcher den våren, men till slut blev Habs för svåra.

Och vad jag vill komma till är så klart att finalen man hade velat se var Lemieux mot Gretzky.

En duell mellan spelarna som många anser vara de två bästa någonsin hade varit något som talats om än idag.

7 – Crosbys alla Art Ross

Sidney Crosbys 23- och 24-åringa säsonger spelade han totalt bara 63 av 164 tillgängliga matcher på grund av hjärnskakningsmörkret. Därmed berövades hockeyvärlden i princip helt på två år mitt i den offensiva primen för en av världens bästa spelare någonsin.

Crosby höll ett 132 och 137-poängstempo de 41 respektive 22 matcherna han spelade de här åren. 2011 spelade Crosby alltså precis hälften av matcherna men slutade ändå på plats 30 i poängligan med sina 66 pinnar. Bara det i sig är ju galet.

Man ska också betänka följande säsonger:

*2007-08 spelade han bara 53 matcher men höll ett 111-poängstempo. Ovechkin vann Art Ross på 112. Det racet hade varit något va?

*2012-13, den förkortade lockoutsäsongen, ledde han solklart ligan i poäng per match och var bara fyra poäng efter Art Ross-vinnande Martin St Louis – trots att han bara spelade 36 av 48 matcher. Med hans produktionstempo hade det räckt om han tagit sig till 39 spelade matcher för att tangera Tampas stjärna.

*2014-15 ledde han ånyo ligan i poäng per match (1,09) men slutade tre poäng bakom Jamie Benn i Art Ross-racet eftersom att han missade fem matcher.

Hade han varit frisk de där två åren han var 23 och 24 hade det nästan garanterat varit två Art Ross till  på banken och åtminstone någon MVP-titel till – och vem vet vad som hände hänt i slutspelet 2011 om han varit med – och man kan nog argumentera för att hälsan stal åtminstone ytterligare poängligatitel ifrån honom.

Det här är saker som på allvar hade ändrat diskussion om Crosby i relation till de allra bästa någonsin, tror jag.

Vi tänker inte ofta på Crosbys karriär som överdrivet skadedrabbad – men man ska betänka att han under sina första åtta år i ligan spelade färre matcher än klassiska ”tänk om inte skadorna sabbat så mycket”-namn som Bobby Orr, Mario Lemieux, Eric Lindros och Peter Forsberg.

6 – Dominik Hasek vs Patrick Roy

De kanske två bästa målvakterna någonsin, med en skrotupplägg av skruvar lösa? Och så snubblar han…


5 – 13+21?

Väldigt många svenska hockeyfans skulle ranka Mats Sundin och Peter Forsberg som de två största forwardsen vi producerat, törs jag påstå. Det känns dock som att det fallit lite i glömska hur nära det var att de här två kunde ha spelat tillsammans.

Quebec draftade som bekant Sundin med förstavalet i draften 1989. Han kom över sommaren efter och fick ett rejält genombrott sitt tredje år i ligan, 1992-93, med 47 mål och totalt 114 poäng.

Året efter tog han dock ett litet kliv tillbaka produktionsmässigt med 32 mål och 85 poäng på 84 matcher. Nordiques hade vid det här laget utöver Sundin även Joe Sakic och Mike Ricci på mittpositionen, och med Peter Forsberg på väg in i laget så kände de att de kunde göra sig av med en center.

Toronto Maple Leafs visade intresse för Ricci men Quebec erbjöd Sundin, om de kunde få backen Sylvain Lefebvre och ikonen Wendel Clark – den hårdföre yttern som gjort 46 mål och var klubbens mest populäre spelare.

Givet Sundins unga ålder och stora potential kunde inte Torontos GM Cliff Fletcher säga nej, och sommaren inför Forsbergs rookiesäsong så skeppades Sundin till Ontario.

Nu kan man debattera huruvida det hade varit lyckats att ha Forsberg, Sakic och Sundin i samma lag, men hade det blivit så hade förmodligen en av dem behövt gå ut på en kant.

Hade Forsberg och Sundin då spelat i samma kedja? Hade de ställt upp ett powerplay med Sundin och Sakic på varsin cirkel och Forsberg bakom förlängda med ständiga instick?

Det är en kittlande tanke att tänka hur det hade sett ut om Forsberg och Sundin tillbringat sina bästa år tillsammans i Colorado.

4 – Resten av Nicklas Lidströms karriär

När Nicklas Lidström lämnade NHL var det som en 41-åring med ett prisskåp bara ett fåtal spelare i historien kan konkurrera med, och ingen kan anklaga honom för att han kände att det var nog.

Det har dock alltid lämnat mig med frågan: hur länge till hade Lidas kunnat spela? Hans sista säsong gjorde han 11 mål och 34 poäng på 70 matcher. Inga dunderresultat, men fortfarande respektabelt och han hade en strålande underliggande statistik – hans fördelning av förväntade mål var 57,02 procent. Det var bäst av Red Wings backar och totalt sett femte bäst av de 202 backar som spelade minst 500 5v5-minuter den säsongen.

Det resulterade i att han vår strålande +24 i 5v5-spel den säsongen. Lidas slutade femma i Norris-omröstningen och var alltjämt en av ligans bästa backar.

Frågan det lämnar mig med är hur länge till han hade kunnat spela.

Detroit var uppenbarligen inte samma lag längre, men 2013 pressade de blivande mästarna Chicago till en sjunde och avgörande match i den andra rundan, och 2015 gjorde de samma sak mot den blivande finalisten Tampa.

Hade en Lidström i laget kunnat vara skillnaden i någon av de serierna? Omöjligt är det inte, och vem vet vad som hade kunnat hända då.

Kanske ännu mer intressanta: hade Lidas spelat hela den lockoutförkortade säsongen efter han la av, så hade han med ett snitt på 78 spelade matcher de två efterföljande säsongerna slagit Gordie Howes rekord för flest spelade matcher någonsin.

Ännu mer intressant: Mark Messiers rekord för flest spelade matcher inklusive slutspel är 1992.

Lidas hade behövt 166 stycken för att slå det. Det hade fortfarande krävt att han spelat tre säsonger till, men det hade tillåtit ännu mer skadefrånvaro, och han hade ändå sannolikt kunnat bli den första någonsin att göra 2000 tävlingsmatcher i en NHL-tröja.


3 – Eric Lindros peak

Mario Lemieux, Sidney Crosby och Connor McDavid är i ett sällskap av alldeles särskilt hajpade talanger, sådana som har sett som mer än bara framtida superstjärnor – de faktiska generationella talanger.

Genom den moderna NHL-historien finns det bara en anan spelare till som klivit in i ligan med förväntingar på den nivån: Eric Lindros.

Hela sagan med hur han sedan vägrade spela för Quebec och så småningom trejdades till Flyers kan ni, men låt oss fokusera på hur bra han var.

När Lindros väl släpptes lös på ligan var han en urkraft som inte gick att stoppa, den mest kraftfulle och bestraffande superstjärnan i historien.

Nåja, i alla fall sedan Gordie Howes dagar.

Under tre raka säsonger, från 94-95 till 96-97, snittade Lindros över 1,5 poäng per match. På grund av lockout och skador spelade han bara 171 matcher.

För kontext hade han gjort 408 poäng om han spelat 82 matcher per säsong de där tre åren, alltså 136 poäng per säsong.

Lindros dalade efter det och fick 2000 den där ödesdigra tacklingen av Scott Stevens. Då var han 26 och han var aldrig samma spelare igen.

Man säger ofta ”tänk om han spelat med dagens regler, hur bra hade han varit då” om 90-talets stjärnor men Lindros var verkligen byggd för den eran.

Hade han bara fått vara frisk hade vi pratat om honom på ett helt annat sätt idag.

2 – Pavel Bures Ovechkin-nivåer

Den ryske raketens förmåga att göra mål var helt sjuk. Säsongen 93-94 vann Pavel Bure NHL:s målliga med 60 mål på 76 matcher, utan draghjälp av någon annan riktig stjärna (Geoff Courtnall var tvåa i den interna poängligan med 70 pinnar. 37 poäng mindre än Bure).

De efterföljande åren, då Bure var 23-27, spelade han på grund av lockout, skador och strejk 44, 15, 63, 82 och 11 matcher. Lockoutåret 94-95 var ett relativt misslyckade (20 mål 44 matcher) men den enda fullängdssäsongen han fick in under det spannet gjorde han 51 mål. Det var ett bakom ligaledande Teemu Selänne och Peter Bondra.

Då ska man betänka att vann den interna poängligan 30 poäng före en floppande Mark Messier (som hade 60) och att relationen med Canucks var så infekterad att han den sommaren gjorde klart att han aldrig mer skulle spela för klubben

Han satt ut hela hösten innan han till slut trejdades till Florida efter nyår. Han gjorde 13 mål sina första 11 matcher för klubben – och följde upp det med att vinna målligan två år i rad med 58 och 59 mål. Det gjorde han återigen utan särskilt mycket hjälp. 99-00 var Ray Whitney tvåa i den interna poängligan med 71 poäng och året efter var nästan löjligt – Viktor Kozlov slutade tvåa i den interna poängligan med 37 poäng, alltså 22 poäng mindre än vad Bure gjorde mål.

Mål!

Han trejdades till Rangers året efter och avslutade karriären med under de 51 matcher han spelade på Manhattan hålla ett 49-målstempo, men skadorna kom ikapp honom och 31 år gammal – bara två år efter sin sista Rocket – tvingades han lägga av.

Skadorna stal både de bästa åren och den totala längden på Bures karriär.

En kombination av brist på bra medspelare och spänningar med Canucks och framför allt då hälsan gör att vi aldrig får veta exakt vad han hade kunnat åstadkomma.

Betänk att hans facit de 82-matcherssäsongerna han var frisk under sin prime alltså var plats 1, 2, 1 och 1 i målligan.

Vad hade han kunnat göra under de fyra åren han fick sönderhackade av skador och strejk, eller med en vettig omgivning?

Sättet som han på egen hand kunde sätta pucken i nät på under deadpuck-eran gör honom till en fullvärdig kandidat när man ska prata om de allra mest naturliga målskyttarna som beträtt en NHL-is.

Hade vi kunnat prata om honom i samma andetag som Alexander Ovechkin om han fått vara frisk och liksom den store åttan ha lyxen av en världsklasscenter och ett överlag starkt lag runtom honom?

Det tål att tänkas på.

1 – Foppas, så klart

Självfallet måste vi ha en om Foppa och skadorna också. Peter Forsberg blev 2002-03 den förste svensk att vinna NHL:s poängliga och dessutom den förste svensken att vinna Hart Trophy som ligans MVP.

Det borde ha varit fler.

Året innan missade han till exempel hela grundserien men kom tillbaka och vann slutspelet där han gjorde 27 poäng på 20 matcher och vann hela slutspelets poängliga – trots att Avalanche inte ens gick till final.

Säsongen efter hans troféregn spelade han bara 39 matcher i grundserien men gjorde 55 poäng, ett tempo värt 115 poäng över en hel säsong. Martin St Louis vann poängligan med 94 pinnar. Om Forsberg hade hållit samma produktionstempo över hela säsongen hade han vunnit poängligan med bara 68 spelade matcher.

Året efter det förlorades till lockout.

Hade Foppa bara fått vara något så när fräsch något av de här åren hade han högst sannolikt haft minst en poängligatitel och kanske en Hart till på sitt CV.

Två till? Bara åtta spelare i historien har vunnit minst tre Hart, och detsamma gäller Art Ross.

Om det inte vore för fotjäveln (och allt annat) kunde Peter ha varit en av dem.

Annons

Annons

Annons