Bjurman: "Dags för Lias att få chansen att bli NHL-stjärna"

24 november 2019

WASHINGTON. Det skulle vara otroligt trist att inte längre ha den trevligaste, roligaste och charmigaste unga svensken i New York. 

Men likafullt: Nu hoppas jag Lias Andersson blir trejdad och hamnar i ett lag anfört av en coach som tror på honom.

Han skulle kunna få samma lyft som Elias Lindholm i Calgary och André Burakovsky i Colorado.


Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live 

Just som min tredje krönika här på Hockeynews.se hade publicerats förra söndagen kom beskedet i ett mail från New York Rangers-kontoret i skrapan vägg i vägg med Madison Square Garden:

”Lias Andersson skickas till Hartford för att spela med Wolfpack i AHL".

Det är verkligen inte ofta jag blir genuint upprörd över sådant som händer i NHL– min vrede brukar förbehållas allvarliga saker, som orättvisor, meningslöst våld och uselt blandade dry martinis – men den nyheten fick blodet att koka i gamle Biffen.

Om jag haft vissa i Rangers klubbledning inom räckhåll och följt mina instinkter i det läget…det hade antagligen inte slutat så lyckligt.

Inte för att det egentligen var särskilt oväntat att de tvingade Lias att sätta sig i bilen och ratta norrut längs Interstate 95. Tvärtom. Och det är just det som provocerar så mycket. De – och framför allt då coachen David Quinn – har aldrig varit intresserade av att investera i unge Andersson, vad för bullshit de än försökt sälja om satsning ”på kidsen”. De har inte trott på honom, inte velat ge honom meningsfulla chanser utan pretty much bara väntat på rätt tillfälle att skicka honom uppför floden.

Rangers-coachen David Quinn verkar inte ha ett gott öga till Lias Andersson. Foto: Bildbyrån

Jaja, unga begåvningar har alltid fått finna sig i oglamorös tjänstgöring på farmen. Det är såklart ingen tragedi att hamna där. Hos många danar det karaktär och tvingar fram mer av den ödmjukhet som i de flesta fall är nödvändig för att lyckas i ett NHL-lag, hos andra utvecklar det bevisligen själva hockeyrepertoaren. 

Men i storyn om just den här västsvenske 21-åringen kändes det verkligen som att det var dags att skriva nästa kapitel nu. Han har gjort sina två år i Hartford – ett amerikanskt Ludvika, om ens det – och visat både att han kan ta sådan styvmoderlig behandling utan att gnälla och spela hockey på liten rink.

Lias Andersson har haft det tufft i New York Rangers. Foto: Bildbyrån

I år skulle han slutligen beredas den typ av plats på den stora scenen en klubb av Rangers sort viker åt spelare man två år tidigare använt sitt första förstaval i draften på evigheter åt att knyta till sig.

Den sortens möjlighet kanske någon också tycker att han med 17 matcher i den blå-vit-röda tröjan fått, men det är bara sant om man bortser från att han spelat i snitt nio och en halv minut per kväll – och uteslutande gjort det i en fjärdekedja befolkad av klåpare som backen (!) Brendan Smith och Micheal Haley, bara marginellt bättre på hockey än en vedeldad pizzaugn.

Att visa vad man går för i den omgivningen är nästan för en hockeyspelare som det skulle vara för mig att skriva den här krönikan sufflerad av två analfabeter. 

– Det spelar ingen roll vem man spelar med, håller man riktig NHL-klass ska man kunna vara bra oavsett vilka kedjekamrater man har,  hävdade coach Quinn, när han i veckan i alla fall hade anständigheten att adressera det missnöje som börjat mullra i supporterleden med anledning av hur han hanterar Lias. 

Men snacka goja.

För det första är det inte sant överhuvudtaget, för det andra går det inte att få ut all potential av unga talanger som märker att de inte har coachens förtroende och blir rädda för att begå misstag och för det tredje har precis alla andra forwards i laget – centrar såväl som wingers – fått chansen att växa och utvecklas i betydligt mer gynnsamma formationer.

Brett Howden till exempel. Han är, åtminstone i mina ögon, klart mycket mer begränsad än Lias men är likafullt en favorit hos Quinn och har därför förärats alla förutsättningar att etablera sig som hyggligt habil topp 9-center, sedan en tid tillbaka till och med ihop med självaste Kaapo Kakko.

LÄS MER: Bjurman: "Ladda för match - amerikansk paradgren" 

LÄS MER: Bjurman: "Staden har börjat blomma - men Redwings suger"  

LÄS MER: Bjurman: "Han kommer att bli en av de största i NHL-historien" 

Att juniorkronornas Smögen-födde ex-kapten samtidigt inte fått en enda likvärdig chans visar, återigen, att Quinn helt enkelt inte gillar honom – som hockeyspelare alltså, något annat påstår jag inte – och i så fall är det förstås lika bra att han åker och spelar 22 minuter per match med Wolfpack. 

Ännu bättre vore det dock antagligen om han blev trejdad.

Personligen tycker jag som sagt det vore otroligt trist att inte ha kvar Lias i New York. Av alla nya, unga svenskar som stormat in på NHL-isarna sista halvseklet är han tveklöst den jag haft mest utbyte av utanför isen. Han är vänlig, lättillgänglig, charmig, smart och vältalig. Ännu så länge har han vad jag kan minnas inte klämt ur sig en enda trött klyscha.

Till yttermera visso vet jag inte om han personligen vill bli bortbytt. ”Leaving New York never easy”, som R.E.M sjöng.

Men han borde verkligen spela för en coach som värdesätter honom och ser potentialen och är redo att ge honom möjligheter att använda den.

Han skulle, är jag övertygad om, kunna få samma slags lyft som Elias Lindholm och André Burakovsky när de hamnade i klubbar som hade vett att inte misshushålla med deras färdigheter. De fick hatta omkring i olika formationer, utan möjligheter att någonsin känna sig trygga eller utveckla tillbörlig kemi med bekanta kedjekamrater, innan de hamnade hos Flames, respektive Avalanche. Nu är de skyttekungar.

Det är dags att även Lias Andersson får chansen att bli NHL-stjärna.

André Burakovsky har fått ett lyft i Colorado Avalanche. Foto: Bildbyrån

SE OCKSÅ – Möt Per Bjurman på Manhattan


•••

Per Bjurmans blogg på Sportbladet 

Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet 

•••

New York! Se sex lag och tre arenor – NHL-upplevelse!