FÖLJ OSS
.
KRÖNIKA
Svenskarna som är närmast Hall of Fame

Jonatan Lindquist:

Svenskarna som är närmast Hall of Fame


10 juli

Hall of Fame är den ultimata äran för en enskild individ i NHL. Vilka svenskar är närmast? Jonatan Lindquist bjuder här på en ranking, utifrån möjligheten att de kommer in.


mitt säsongsavslutande inlägg så indikerade jag att det här kan vara startskottet till distinktionen mellan en riktigt bra karriär och en Hall of Fame-karriär för Victor Hedman. Därifrån spann mina tankar vidare till vilka svenskar som kan vara närmast en plats i hockeyns absoluta finrum efter honom.

Därefter bestämde jag mig att ranka dem, utifrån möjlighet att de kommer in.

För att undvika att det hela ska bli alltför spekulativt så har jag dragit en åldersgräns vid 27, Victors ålder. Jag tror säkerligen att vi kan få se typ Filip Forsberg, William Nylander eller Rasmus Dahlin sätta ihop karriärer på den nivån, men det är helt enkelt för små arbetsprov vi tittar på just nu.

Utan vidare krusiduller, så här ser jag på det.


9 – Markus Näslund

Hävdar fortsatt att Markus Näslund är kriminellt underskattad i svensk hockeyhistoria – under min livstid så är listan på spelare som visat en högre högstanivå kanske inte längre än Peter Forsberg, Nicklas Lidström, Henrik Lundqvist och Erik Karlsson. 

Som mångårig kapten för ett kanadensiskt lag och Ted Lindsay-vinnare så borde chanserna vara goda – till exempel så är 14 av de 16 Hall of Fame-tillgängliga tidigare vinnare av spelarnas MVP-pris invalda. De enda undantagen är Näslund och målvakten Mike Liut.

Näslunds problem är det sena genombrottet, vilket gjorde att han hans totalsiffror 395 mål och 869 poäng är lite för tunna, och att han aldrig nådde några större slutspelsframgångar med lagen han representerade i NHL.

Åren går och Näslunds case blir inte direkt starkare, men Paul Kariyas intåg tycker jag i alla fall rättfärdigar att lyfta fram diskussionen kring Näslund igen. 

 

8 – Oliver Ekman-Larsson

Ekman-Larsson är ett år yngre än Erik Karlsson och Victor Hedman, och har ännu inte nått samma individuella erkännande (har som bäst en sjunde- och niondeplats i Norris-omröstning), och verkar nu just nu etablerad i skiktet strax under de allra bästa backarna i världen – men det vore ruskigt intressant att se hur hans prestation och produktion skulle påverkas om Coyotes till slut lyckas sätta ihop ett bra lag runtom honom. 

Dessutom har han annonserat att han blir kvar i Arizona i ytterligare åtta år till efter den här säsongen och jag är av uppfattningen att lång och trogen tjänst i en och samma klubb, framför allt en som inte har så många storspelare, hjälper ens chanser till en Hall of Fame-plats kraftigt.

Det faktum att Shane Doan, Olivers föregångare som Coyotes ansikte utåt, ens har nämnts som aktuell bör visa att Oliver är det – på ett enskilt plan var Doan aldrig nära att hålla den individuella nivå som Oliver är på.


7 – Victor Hedman 

Som jag redogjorde när det kom på tal  senast (och som ni kan läsa mer utförligt här LÄNK) så har bara två av 21 pensionerade Norris-vinnare inte hamnat i Hall of Fame – så statyetten han fick hämta i Vegas i juni hjälper onekligen. Släng in goda chanser till en Stanley Cup de kommande åren, och det faktum att han gjort i princip lika många poäng som Nicklas Lidström och Börje Salming gjort vid samma ålder, och förutsättningarna är goda. 

 

6 – Henrik Zetterberg

Zätas enormt starka spel de senaste säsongerna tror jag är det som tippar över det för honom. Med Detroit som lag havererat runt honom har han fortsatt att leverera poäng och brinna med en gubbgrinig glöd man sällan ser i dagens hockey.

Tre raka säsonger utan en match missad och totalt 174 poäng imponerar enormt, och det adderas till ett arv som innehåller en magnifik Conn Smythe-insats när Detroit bärgade Stanley Cup 2008. Zätas prisskåp är annars på ett individuellt plan ganska tomt. Han har en King Clancy, men annars är det några pallplatser (tvåa på Calder, trea och fyra på Selke). Det kan möjligen vara det som talar emot honom – men Zetterberg bör ta sig över 1000 poäng i vinter, och han är en mångårig kapten i ett Orginal Six-lag. 

Zäta kommer bli en Hall of Famer. 

 

5 – Nicklas Bäckström 

Patrice Bergeron, Jonathan Toews och Anze Kopitar ses som den här generations guldstandard för tvåvägscentrar – med all rätt. Bäckström är kanske inte på deras nivå defensivt, även om han är pudelklok i egen zon, men offensivt kan han verkligen mäta sig med dessa mer eller mindre jämngamla herrar – Bäckström har gjort fler poäng i karriären än både Toews och Bergeron, och är 29 pinnar efter Kopitar som har 107 fler matcher. Sett till poängsnitt per match är han bäst i gruppen.

Om inget oförutsett inträffar kommer Bäckström komfortabelt att ta sig över 1000 matcher och poäng i karriären, och den Stanley Cup-titeln han nu bärgade förändrar så klart för evigt det arv han och parhästen Alexander Ovechkins lämnar efter sig. 

 

4 – Daniel Alfredsson

Den ende andre pensionerade spelaren på listan utöver Näslund blir Daniel Alfredsson, och jag tror att hans chanser är betydligt större. Vad han kanske saknade i absolut toppnivå tog han igen i en lång och väldigt konsekvent högklassig karriär – Alfredsson var tog sig över 1200 matcher, 1100 poäng och 400 mål.

Alfredsson var riktigt produktiv både när Tre Kronor tog OS-guld 2006 och när Ottawa säsongen efter gick till klubbens hittills enda final – och som bekant är den mångårige kaptenen Senators största spelare genom alla tider.

Precis som i fallet Ekman-Larsson tror jag det hjälper Alfredssons möjligheter att han så stor i en klubb med en ganska tunn historia. Ovanpå det har han haft en enorm närvaro vid sidan av isen och engagerat sig i en rad välgörande ändamål, vilket i Ottawa gjort honom till så mycket mer än bara hockeyspelaren Daniel Alfredsson. 

Det enda som talar emot är väl att han kanske aldrig riktigt kunde blanda sig i kampen om att vara en av ligans absolut bästa forwards, men historien visar oss att det inte är en nödvändighet.

Det blev inte den här sommaren, men det skulle förvåna mig väldigt mycket om Daniel Alfredsson inte blir invald i Hall of Fame en vacker dag.

 

3 – Erik Karlsson 

Erik Karlsson kommer att kommas ihåg som sin generations bästa back, och en spelare som liksom storheter före honom bidragit till att förändra hockeyn. Bara nio backar i NHL-historien hade vid samma ålder gjort fler poäng än Eriks 518 han fått ihop – och samtliga nio är i Hall of Fame. 

Erik har vidare två Norris, och av de elva pensionerade backar som vunnit minst två så är samtliga i Hall of Fame (bara Erik och Duncan Keith har gjort det bland aktiva försvarare), och jag skulle dessutom säga att Erik går in som favorit till att ta hem den här säsongens bästa back-pris. 

Skulle han lägga av i morgon så finns det faktiskt en chans att han kommer in – så bra har han varit under första hälften av sin karriär – och fortsätter han bara på den inslagna vägen är han lika gjuten i berömmelsen hallar som hämtpizzan är på nyårsdagen.

 

2 – Henrik Lundqvist

Historien kommer nog se tillbaka på Henkes karriär och undra hur ligans general managers bara kunde ge honom en enda Vezina. Sanning att säga så är Henrik sannolikt sin generations bästa målvakt och någon som gjort mediokra Rangers-lag mycket bättre än de borde ha varit – och på tal om Rangers så är det mycket möjligt att han kommer bli ihågkommen som den här klubbens bästa spelare någonsin.

Henke é klar, som de säger på hans hemmaplan.


1 – Daniel och Henrik Sedin

Jag gör mig skyldig till den eviga synden att bunta ihop de här två, men givetvis kommer Hall of Fame-komitten se till att de blir invalda samtidigt – och att de blir invalda, det finns det för mig inga som helst frågetecken kring.

Deras fall hjälps så klart av vilka enastående ambassadörer och filantroper de varit under sina karriärer, och den unisona respekt de möts av, men vad de åstadkommit på isen räcker gott och väl.

Det unika i ett brödapar som båda gör över 1000 poäng och vinner NHL:s poängliga efter varandra har inte undgått någon, och de har också var för sig solida case. Jag brukar säga att att om man som forwards knäcker 1000 matcher/poäng samtidigt som man någon gång aspirerat på titeln ”bäst i världen”, då är man klar.

Både Daniel och Henrik är 1000 i sagda kategorier, har varsin poängligaseger och varsitt tungt individuellt pris. Daniel har Ted Lindsay, och samtliga vinnare av den (undantaget tidigare nämnda Liut och Näslund) är i Hall of Fame.

För Henrik, som har en Hart, är caset ännu starkare. Det priset har delats ut sedan 1924 och bara två tidigare vinnare har förbisetts av Hall of Fame och vi pratar då om spelar som vann för en livstid sedan (Tommy Anderson 1942 och Al Rollins 1954). 

De kommer vara tillgängliga att väljas in tre somrar från nu.




.


Dela artikel




.
.
.
.




Ansvarig utgivare: John Falck
© HockeyNews.se


Till toppen av sidan
expand_less
.
.
.
.