Jag hade önskat att SHL körde NHL-modellen i sina bäst av sju-serier.
## SM-final 1 och 2 i Växjö.
## SM-final 3 och 4 i Skellefteå.
Sedan växelvis till det är över.
En fördel är ju självklar, speciellt när det är långa avstånd mellan lagen:
Färre flygresor.
Mindre flängande.
Bör bli billigare för klubbarna, även om jag inser att hotellnätter också kostar en slant.
En annan fördel är att SHL skulle kunnat göra så mycket mer av dubbla finalmatcher i (som i det här fallet) Växjö tisdag/torsdag.
* Båda lagen tränar på samma ställe under mellandagen (onsdag), lätt för medias representanter att få tag på spelare från båda lagen, lättjobbat betyder fler texter, fler TV-inslag, bra för SHL, bra för fansen.
* Utmärkt tillfälle för SHL att göra mellandagen till en hockeydag, tränare/sportchefer från övriga lag svarar på frågor om varför de inte gick till final, vad de ska göra för att lyckas nästa säsong; det snackas hockey, hockey, hockey – och vips, så handlar finalserien inte bara om två lag utan blir något för alla fans att haka på.
När finalserien sedan byter spelort (i det här fallet: Skellefteå) hittar man på annan aktivitet, kanske SHL-tränarna första mellandagen, kanske sportcheferna den andra, de kan diskutera hockeyns framtid eller varför inte låta dem svara på frågor som fansen fått skicka in till respektive klubbs webbsajt.
## Detaljerna är inte det viktigaste, men det borde gå att göra mer av finalserien, känner jag.
## Mer av en hockeyupplevelse för alla.
Om denna min vision bli verklighet är väl tveksamt, men kanske är nästa tanke lättare att få folk att haka på:
Skellefteå AIK Hockey.
Sju SM-finaler på åtta år.
Ärligt talat – i alla hyllningar till Växjös lagbygge, sättet det laget spela hockey på i vinter, får vi inte glömma att hylla klubben från norra Västerbotten för denna makalösa bedrift.
## Sju SM-finaler på åtta år.
## Jag skriver det en gång till för att det riktigt ska gå in, landa i era skallar.
När GM Lasse Johansson och tränaren Hans Wallson lämnade inför förra säsongen trodde jag det skulle bli problem, den snöpliga kvartsfinalförlusten mot Frölunda kunde möjligen tas som intäkt för att jag var på rätt spår – men vips, så var jag felbevisad.
Vinterns bygge stod allt stadigare ju längre säsongen gick, i slutspelet har Bert Robertsson och Stefan Klockare fått Skellefteå att prestera bättre hockey än jag sett laget göra på flera år.
Varje framgångsrik SHL-klubb tappar spelare, det krävs enorm skicklighet att fylla luckorna, lappa, bygga nytt, se till att ha ett konkurrenskraftigt manskap som säsong efter säsong utmanar om guldet.
En gång till:
## Sju finaler på åtta år.
## Sju finaler på åtta år.
Något görs rätt i Skellefteå. Låt inte 0–7 i final 1 förta bedriften, låt inte det stå i vägen för ett maffigt erkännande från resten av Hockeysverige.
***
Till sist, tankar inför final 2:
* Skellefteå var slarvigt i egen zon senast, 0–1 och 0–2 var lite av gåvor, efter det tappade laget tron, allt rann liksom iväg. Ett lag som Växjö bjuder i princip inte på något, spelar med större marginaler, och här har Skellefteå säkert gjort läxan. Jag är övertygad om att det blir en jämnare fajt i kväll.
* Växjö tog konsekvenserna av fjolårets misslyckande mot Malmö, biffade upp laget bland annat med Daniel Rahimi och Brendan Shinnimin – och än så länge har det varit rena rama bingon. Shinnimin fick östört leka Brad Marchand i final 1 – inte fasen är Jimmie Ericsson och Joakim Lindström okej med det igen?
* Det finns så mycket skicklighet i Växjö, så mycket att gilla, men … Elias Pettersson – när man tror man sett allt så snäppar killen upp det ytterligare ett snäpp. Spelsinnet. Magnifikt.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
