På lucia, den 13 december 2009, stod supportrar på Nobelhallens läktare och skrek ”låt han dö” medan Niklas Lihagen låg livlös på isen med hjärtstillestånd.
Det var naturligtvis långt över alla anständiga gränser och fullständigt förkastligt, men det tjänar ändå som en tydlig symbol för den hetska rivalitet som piskats upp mellan klubbarna.
Mellan Bofors och Örebro.
De gillade absolut inte varandra.
Idag lånar de förra glatt spelare på spelare av de senare.
När krisande BIK Karlskoga hämtade en poäng borta mot Almtuna i onsdags gjordes det med Örebro-lånen Filip Ahl, Rodrigo Abols och Arvid Aronsson i laguppställningen.
Tidigare under säsongen har Örebro-veteranen Johan Wiklander varit nere i Hockeyallsvenskan med BIK och ätit istid och matchats hårt i matchernas mest avgörande lägen.
Backa bandet bara några få år och en sådan sak hade varit fullständigt otänkbar.
Mysgoset mellan BIK Karlskoga och Örebro är ett övertydligt exempel på hur rivalitet raderas ut till förmån för ”smidiga lösningar”. Bieffekten av det är att en ack så viktig identitet sakta men säkert suddas ut och att produkten (jag vet att ni avskyr ordet) svensk hockey blir mindre och mindre intressant.
Det fanns en tid när hockeyn i Blekinge brann, när fyra lag spelade i samma Hockeyettan-serie och lagen knappt kunde jubla över ett mål utan att det ropades om hån och kokade över av sådan där högröd ilska som bara farbröder som tar hockey på väldigt (väldigt!) stort allvar kan framkalla.
Idag förväntas invånarna i länet bussa till örlogsstaden Karlskrona för att gemensamt applådera åt ett hopplöst bottenlag i SHL.
Exemplen är betydligt fler än så.
Jag hör ofta att många lyfter fram argumentet att rivalitet är bra, men att det blir på ett annat sätt när lagen spelar i olika divisioner. Att då måste man istället dra nytta av och samarbeta med varandra.
Jag håller inte med.
Jag är inte emot samarbete, det är klart att det finns synergier och att klubbar på många sätt kan dra nytta av varandra på ett positivt sätt om de spelar i olika divisioner. Men man bör inte samarbeta med värsta rivalen.
Rivalitet måste få fortsätta leva även om lagen som en gång stångade sig blodiga mot varandra numera spelar i olika divisioner. Drivkraften och drömmen att en dag återigen få mäta krafterna skapar glöd hos supportrarna.
Att börja samarbeta med sin värsta fiende bara för att serietillhörigheten plötsligt är olika signalerar att man gett upp. Att man väljer det som är praktiskt framför det som har själ. Jag förstår alla fans som lider.
Man kan tycka att den tvångsmässiga hatjargong som finns exempelvis från Vita Hästen-fans gentemot Linköping är lite påtvingad och tramsig och grundar sig främst i Hästen-supportrarnas bitterhet över en havererad satsning som spelade LHC rakt i händerna och grundade för deras storhetstid.
Det är ganska tramsigt, men långt mycket bättre än att BIK Karlskoga som för bara några år sedan frustade snus över Örebro nu glatt agerar samarbetspartner och lånar deras överflödiga spelare för att lösa sin egen kris.
Hur mycket mysgos mellan forna rivaler klarar hockeyn egentligen av innan alla känslor och all identitet är borta och den självdör?
Ingen ska naturligtvis tillåtas sjunka så lågt som till att skrika vedervärdiga ”låt han dö”, men dör avskyn mot rivalen. Då dör också hockeyn.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
