De borde sparka truppen

Kniven var placerad mot strupen. Efter den senaste tidens ganska svajiga resultat och övriga Allettan-aspiranters lyckade resultatutveckling var vad som egentligen ser ut att vara ett riktigt bra lag i stort sett tvunget att vinna hemma mot Hanhals.

Det slutade med förlust 2-3.

Tranås AIF är på väg att misslyckas. Igen.

Ifjol stod ett riktigt bra lag på isen i Stiga Arena, men det blev inte Allettan för det. Tranås misslyckades i grundserien och det krävdes sedan en helt avgörande straffläggning mot Helsingborg i sista omgången av fortsättningsserien för att de över huvud taget skulle få vara med och låtsas utmana lite i de tidiga playoff-stegen.

I år är det på väg åt samma håll igen. Mot Hanhals visade Tranås upp en provkarta på sumpade målchanser och en påfallande oförmåga att prestera när det var som allra viktigast. Tidigare under säsongen har man haft svårt att stoppa blödningen när det väl börjat barka åt skogen och efter söndagens förlust är det åtta poäng till Allettan-plats med sex omgångar kvar att spela.

Det börjar lukta fiasko.

Vid rodret båda säsongerna står Charles Franzén. Nybakad australiensisk mästare och en herre med en god portion rutin och goda meriter i bakfickan. Det skulle vara lätt att peka på honom och säga att han är fel man att leda laget. Att det är hans tänk som inte funkar.

Men nej. Att Tranås återigen underpresterar är inte en tränares fel.

Väljer man att se det ur ett sådant perspektiv är det naturligtvis enkelt att snabbt och logiskt hoppa vidare till slutsatsen att det är sportchefens fel. Det är han som har gjort ett dåligt jobb och signat för dåliga spelare. Det är han som borde gå.

Men nej, jag skulle inte alls vilja påstå att Stefan Fransson har gjort ett dåligt jobb. Han har både lyckats knyta till sig och behålla skickliga spelare. Han har försökt sparka igång sin slumrande best på alla möjliga sätt. Skruvat och analyserat och förändrat utifrån sina givna förutsättningar. Men Tranås sitter fast.

Det måste vara truppen det är fel på.

Det som på papperet ser ut som något som borde kunna vara riktigt lovande. Ett topplag i den södra Hockeyettan lyckas gång efter annan misslyckas med att få ut sin potential.

Det är duktiga spelare som kliver ut på isen i Tranås och presterar bra men inte bäst.

De återkommande nerviken, de bommade målchanserna, det lite för mjuka agerandet framför egen kasse, det lite för myspysiga agerandet i kampmomenten ute på isen, det mentala spelet som inte tycks vara en paradgren. Det är spelarna som svarar för det. Stommen som bär laget.

Tranås har två femmor med spelare som andra gäng skulle älska att ha i sina lag. Förmodligen fler än så. Men ser man till helheten är den långt ifrån större än de enskilda delarna. Och merparten av spelarmaterialet är herrar som haft samröre med klubben över en längre tid.

De skickliga byggstenarna har haft många chanser på sig att ta Tranås vidare utan att lyckas. På något sätt känns det som att man måste söka lösningen i den grupp som inte lyckats maxa sin förmåga. Som trots alla förutsättningar inte lyfter varandra till den solida enhet man faktiskt borde vara.

På riktigt, det kanske är dags att skrota stommen och börja om på ny kula. Bygga något helt nytt.

Hur fel det än känns och ont det än gör, till nästa säsong kanske det är läge att avstå från att förlänga kontrakten.

Det kanske är enda vägen för att sluta vara mellanmjölk och faktiskt börja utmana de stora kombattanterna.

Tranås borde inte sparka någon tränare eller sportchef. De borde sparka truppen.